Etikettarkiv: behandlingsplan

Snart operation

Hej fina ni!

Jag vet inte varför jag inte skrivit här. Jag tänker varje dag att jag ska skriva, jag har så mycket jag vill skriva om… och så går dagen och jag har inte skrivit. Det pågår väldigt mycket inom mig. Jag tänker mycket på mina fina vänner som jag lärt känna i Tyskland och har en del kontakt med dem. Det blir väldigt speciellt att lära känna varandra på en cancerklinik i utlandet. Det blir så nära, direkt och på något sätt ”utan filter”. I och för sig behöver det inte alls bli så, men det känns så i detta fallet. De som jobbar på Arcadia sa att vi hade något speciellt mellan oss, att vi var en speciell grupp som var där. Och tänk att jag hade det så båda gångerna jag var där! Känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha fått möta och ta in dessa fantastiska människor i mitt liv! Ni är i mitt hjärta! <3 Jag saknar er!

Jag är väldigt glad och tacksam också för att jag fått en hel del besök senaste tiden, och långa härliga telefonsamtal. Det är jag väldigt glad över!

Förändringar i livet

Jag tänker och funderar en hel del. Att gå igenom detta är ju helt klart en väckarklocka då jag funderar över vad som är viktigt i livet, för mig. Jag har länge velat ändra hur jag jobbar, men jag har inte ”kommit till skott”. Nu när jag ändå är sjukskriven en längre tid, i alla fall året ut, så passar jag på att ta tag i detta. Därför packar jag ihop min klinik och flyttar ut. Då ”tvingar” jag mig till att göra en förändring. Spännande och lite läskigt på samma gång. Så vi får se hur framtiden kommer se ut framöver. Har du bra idéer eller jobbförslag, så är du varmt välkommen. Jag kommer nog att testa lite idéer på er här framöver. 🙂 Men just nu ägnar jag tid åt att packa och tömma min klinik. Puh. Så mycket saker jag har.

Resultat på röntgen och operationsplaner

Nu har jag fått en del besked. Jag gjorde ju en PET CT för 2 veckor sen. Nu vet jag att tumören krympt lite. På det största området var den 5,5 cm tidigare och nu 4,5 cm. Först blev jag lite besviken när de sa det. Jag hade hoppats på mer. Det var ungefär vad läkarna här i Sverige hade förväntat sig, och jag hoppades ju att den skulle krympt mer eftersom jag gjort så mycket mer! Men så igår pratade jag med ”min” professor och han förklarade att storleken inte är det viktiga! Han var så himla glad & nöjd. Nej, det är nämligen så att det viktiga är att cancercellerna dör och att inte nya tillkommer. Och i mitt fall har cancerceller dött och inga nya har tillkommit, dvs INGEN SPRIDNING! 🙂 Och när cancercellerna dör, så finns vävnaden kvar… DÄRFÖR är det inte storleken på tumören som är det viktiga.  Visst, den behövde krympa för att operation skulle vara möjlig, men det är död vävnad. Detta har jag aldrig hört någon säga tidigare. Det låter helt logiskt ju. Så det är faktiskt bra resultat och nu känner jag mig väldigt glad & nöjd! 🙂 Yey!

Imorgon (fredag) ska jag göra ny gastroskopi och efter den prata lite med kirurgen.

På tisdag 19/9 ska vi på ”inskrivning” i Lund. Då har vi samtal med kirurgen, narkosläkaren, sjuksköterska, sjukgymnast, kurator… det tar halva dagen ungefär.

Sen är det dags för operation onsdag 27/9! Jag läggs in kvällen innan, och sen kommer jag vara inlagd i minst 9 dygn. Puh. Första dagarna efter är jag på IVA – intensivvårdsavdelningen. Jag hade fått papper med info om operationen, men de la jag undan när de i samband med nya diagnosen sa att jag skulle glömma allt de sagt. Igår letade jag fram dem och läste igenom. Ja… det blir en tuff period. Och, jag kommer aldrig mer att kunna ligga ner i en platt säng, för då kan maginnehållet riskera att rinna ner i luftstrupen och lungorna. Urk. Det känns ju väldigt jobbigt. De opererar ju bort magmunnen eftersom det är där tumören sitter. De tar även bort en del av magsäcken och matstrupen. Och sen drar de liksom upp resten av magsäcken och fäster den i den resterande matstrupen. Kirurgen sa i maj att de går in både framme på magen och från (min) höger sida, där man går in mellan revbenen och det är inte ovanligt att man råkar bryta revben. Oskönt.

Detta visade och gav kirurgen mig i maj:

Här sitter tumören. Kirurgen har ritat var de kan behöva skära. Förhoppningsvis behöver de inte ta hela magsäcken.
Så här kan det se ut efter operationen. Till vänster har man dragit upp magsäcken och fäst med matstrupen. Till höger har man varit tvungen att ta bort hela magsäcken och använda en bit tarm istället. Hoppas innerligt på den vänstra bilden.

Min professor sa att han hoppas att kirurgen får bort hela tumören, annars kanske man måste komplettera med strålning. Och det vill jag verkligen slippa. Pratade med Dr Henning Saupe om det på Arcadiakliniken. Han sa att strålning inte är så bra i mitt fall eftersom tumören sitter på ett ställe med så mycket vitala delar runt omkring… aortan, bukspottkörteln, lungorna… Hade den suttit mer avgränsat så hade strålning inte varit ett dumt alternativ, men nu… inte så bra. Så vi får hoppas att kirurgen får bort allt vid operationen.

Så här ser informationen ut om tiden efter operationen:

Kören igång igen

I tisdags kväll startade ÄNTLIGEN min älskade kör Joyvoice igen!!! Så himla härligt det är att träffa alla och få komma igång och sjunga igen! Vi började med ”Dancing Queen”! Yey! Efteråt hade jag ganska ont, för magen och magmusklerna används ju en hel del när vi sjunger. Men det är det värt! Och när allt detta är över och jag återhämtat mig så borde jag inte ha ont längre! 🙂 Kan vara med nästa vecka också, sen vet jag inte när det går nästa gång. Men det är något verkligen bra att längta efter.

Sysselsättning och rehab

För att sysselsätta mig under dagarna så har jag även anmält mig till en Qi Gong-kurs. Har gjort en hel del Qi Gong i mitt liv, men det är ett tag sen och jag känner att jag vill göra något när alla andra jobbar & går i skolan. Nu startar den den kursen den dagen som jag ska läggas in på sjukhuset, så jag får se om det bara blir en gång jag kan gå där.

Jag var hos en kurator på sjukhuset i förra veckan. Vi pratade igenom hur jag mår och mina behov samt vad de kan erbjuda. Bl a skickade han en remiss om att vi ska få åka på en ”familjevecka” på ett rehabställe som heter Lydiagården och som ligger utanför Höör (där vi växt upp & halva släkten bor). Sen ska jag gå på medicinsk yoga längre fram och de ska antagligen även skicka remiss till rehabilitering på Vidarkliniken. De sa ju även i maj att det första året efter operationen är tufft, så det gäller att jag boostar och tar hand om mig så väl jag kan, både nu innan och sen efter.

Mycket tankar och oro inför operationen

Det jag tycker är jobbigt med operationen är att jag ska vara inlagd på sjukhuset så länge, att jag inte ska få vara med min älskade familj! Det känns otroligt jobbigt! Jag inser att jag kommer ha det ganska besvärligt och att det dels kanske inte märks hur länge jag är där på samma gång som jag antagligen uppskattar att vara på sjukhus och kunna få hjälp. Men ändå… det känns jobbigt. Första natten, innan operationen, kommer nog vara väldigt jobbig. Oroligt.

Sen känns det såklart oroligt att inte veta om de får bort allt, om de måste ta bort hela magsäcken eller inte, hur själva operationen kommer att gå, kommer revben vara brutna…? Jag känner förtroende för kirurgen, jag oroar mig inte för om hen är kompetent, det är jag övertygad om att hen är.

Hur funkar det med sondmatning, hur känns det? Måste kännas mycket märkligt att inte äta, utan maten kommer in i tarmen genom en slang! Försvinner eventuell hungerskänsla då? När kan jag börja äta igen? Hur funkar det när jag väl börjar äta? Tänk om jag inte kan börja äta? Har det hänt? Tänk om jag får anorexia, jag har ju haft perioder då jag verkligen haft svårt att äta nu. Jag har ju tappat väldigt mycket i vikt. Jag ska vägas varje dag på sjukhuset visst och de frågar varje gång vi har kontakt hur det går med maten samt om jag tappat mer i vikt. Och det har jag ju i princip gjort varje gång de frågat. Det var väldigt märkligt att handla nytt regnställ i söndags, jag köpte 3-4 storlekar mindre än jag brukat göra de senaste åren. Trodde knappt på att jag kunde ha den storleken. Det är ju trevligt, men ”fel” anledning att tappa i vikt.
I Tyskland kollar de varje gång man kommer dit hur fett-, vätske- & muskelbalans ser ut i kroppen. Den är ju viktigare än enbart vikten. Sist hade jag tappat lite i muskler, men fortfarande mest i fett, så det är ju bra. Totala balansen har sett väldigt bara ut – jag hade bättre ”totalt vitalitetsvärde” än Dr Henning Saupe själv sa han! Det känns ju väldigt bra! Bra förutsättningar! Så det är väldigt viktigt att jag promenerar och cyklar på min motionscykel mm nu.

Hur kommer det vara att inte ha någon magmun? Hur mycket kommer det att påverka livet? Kommer jag alltid att ha sura uppstötningar? Får jag aldrig mer böja mig framåt/ neråt?

Hur ont kommer jag att ha? Det känns så konstigt att jag ska behöva 2 personer till hjälp för att kunna gå 25 meter dagen efter operationen. Är det verkligen så illa för alla, eller kan det vara lindrigare för mig? Man måste ju vara ganska dålig för att inte klara av att gå 25 meter utan stöd av 2 personer tänker jag.

Hur kommer det att gå när jag väl får komma hem? Kan jag klara mig själv? Kan jag ta sonen till skolan på morgonen? Om inte det senare går, så kan han gå med ett par grannar, så det är ju skönt. Tack! Hur kommer jag att må mentalt efter operationen? Kommer jag vara deppig eller överlycklig att ”nu är det förhoppningsvis över”?!

Jag får svar på lite imorgon tänker jag när jag träffar några efter gastroskopin. Sen har jag fått 15 min konsultsamtal med fine dr Henning Saupe på måndag eftermiddag. Och på tisdag kommer jag ju få massor av svar på många av mina frågor och funderingar. Och en del går det inte att svara på, det är bara att vänta och se. Ska göra hypnoterapi med min syster också nu innan.

En fin kompis frågade mig igår om det är något jag väldigt gärna vill äta innan operationen. Nej, det känner jag inte. Kom på nu att jag tråkigt nog inte alls förknippar äta med njutning just nu, och så har det varit i över 1 år nu. Oerhört sorgligt. 🙁 Undrar om jag någonsin kommer göra det igen? Ingen aning. Men jag hoppas innerligt att det kommer ändra sig med tiden.

Det jag tänker på just nu är ”min” professor, hur han lät i telefonen… han var så himla GLAD och liksom glättig när han sa hur bra det ser ut på bilderna nu efter behandlingarna! Han är så glad över hur bra allt ser ut! Så det gör även mig glad!

Nu ska jag VERKLIGEN försöka skriva väldigt snart igen! Jag har ju så mycket jag vill berätta. Så, vi hörs snart igen!

PUSS & KRAM & KÄRLEK!!!
/ellinor <3

———————————————————————————————-

Insamlingen fortsätter…

Ni är alldeles FANTASTISKA! I skrivande stund har det kommit in 233 st betalningar och summan är… 84.389 kronor!!! UNDERBARA är ni!!! TACK TACK TACK!!!

Läs gärna om hur insamlingen kom till och vad bakgrunden till den är HÄR. Behovet är fortfarande högst aktuellt.

Utdrag från inlägget min vän skrev:
”Behandlingen i Tyskland, kosttillskott och specialkost får Ellinor såklart betala själv eftersom det är alternativ medicin, då är det plötsligt pengarna som styr om man ska kunna behandla så effektivt som man behöver. Ellinor skulle behöva 2 x 1 veckors behandling på kliniken i Tyskland och det kostar ca 130.000 SEK plus resekostnader, kosttillskott etc.”
Jag har ju varit i Tyskland 2 gånger nu och har lånat av mina föräldrar för att ha råd till det samt använt våra sparade pengar. Eftersom jag inte fått någon sjukpenning utbetald ännu (sjukskrev mig i maj), så har jag inga pengar… inte klokt. Detta är en av anledningarna att jag är så trött på att vara egen företagare. Som det är nu har jag inte råd att köpa mer kosttillskott trots att jag så väl behöver dem. 🙁

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

TACK TACK TACK för all hjälp!!!! KÄRLEK! <3

———————————————————————————————-

Överlycklig och upprörd på samma gång…

Låter nästan som en viss låt… ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”…

Först & främst… TACK!!!

Ni är fantastiska!!! I skrivande stund har 174 Swishgåvor kommit in och hela 49.811 kronor!!! Otroligt!!! TACK! Ni anar inte hur det känns! Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! Jag skulle vilja springa hem & krama varenda en av er! Jag tänker på er väldigt mycket… gamla barndomskompisar, klasskompisar, kollegor, kursare, föräldrar till sonens kompisar, sonens lärare, vår bankkontakt, släktingar, föräldrar, syskon & kompisar till vänner… och människor jag inte ens känner! <3

På något sätt skulle jag vilja redovisa era gåvor… delvis för att ni då kan se om just er gåva kommit fram och delvis för att på det viset ”hylla” och tacka er. Jag tänkte inte skriva ut hur mycket var och en har gett utan hela tiden uppdatera med namn, antalet gåvor och totala summan. Låter det ok? Och är det någon som inte vill att jag ska skriva dennes namn, säg bara till så gör jag inte det.

Jag är alldeles… jag kan inte förstå att det här händer på riktigt! KÄRLEK!!!!! <3

PLÖTSLIGT VET JAG INGENTING!

Igår (dagen innan cellgiftsbehandlingen) var jag och tog blodprover och på eftermiddagen skulle läkaren ringa mig för att höra hur jag mått & mår. Detta för att de ska veta om de behöver ändra något med cellgiftsbehandlingen.
Vid 18-tiden ringde hon. Jag har ju mått ganska bra ändå tycker jag. Men så sa hon att mina vita blodkroppar inte mådde så bra. I torsdags när jag tog prover hade de varit dåliga och i gårdagens såg det ut som de hade börjat repa sig lite.

Och då sa hon att VI STÄLLER IN MORGONDAGENS BEHANDLING!!! Va!?! Det har ingen sagt att det skulle kunna hända. De har bara uttryckt att de kanske behöver ändra dosen/ styrkan på behandlingen. Och nu vet vi inte när behandlingen kommer att ske istället?

Det är ju lite besvärligt att jag ska få cellgiftsbehandling 3 dagar i sträck, och det måste visst vara så också sa hon när jag frågade. Så nu vet jag inte om det kan bli onsdag-fredag eller om det måste flyttas till nästa vecka istället?!?

Och flyttas det till nästa vecka, så kan jag inte åka till Tyskland då!!! Allt är ju planerat in i minsta detalj… flygbiljetter köpta, fritidstider är ändrade, kattvakt är fixad, Ruben skulle vara hos farmor & farfar… Nu vet jag inte hur någonting blir!?!

Jag känner verkligen att jag inte hanterar såna här förändringar särskilt bra. Känner mig väldigt uppstressad.
Hon sa att någon skulle ringa mig idag, så får vi se vad de säger. Och så måste jag kontakta Tyskland och höra vad de säger om det hela… har de ens plats om vi kommer en vecka senare?!
SKIT!

Nu har de ringt

Ok, nu har de ringt. Jag ska vara inne på provtagningen på sjukhuset i Lund imorgon senast kl 8.00. Sen blir det jobbiga 2 timmar att vänta på besked om mina värden är ok eller inte. Hoppas verkligen att de är ok så jag kan få behandling onsdag-fredag och resa till Tyskland som planerat.

Har även varit i kontakt med Tyskland som sa att jag inte skulle oroa mig, de har plats för mig en vecka senare om det skulle bli så.  Ok, då kan jag andas lite lugnare. Puh.

Håll alla tummar för att värdena är ok imorgon!!!

Ännu mer fantastiskt!

Idag lånar jag ut ett av rummen på mitt jobb (Enerqikliniken) till Ingemar Thid på Biomix. Ingemar är en av få som gör thermografiundersökningar, s.k. alternativ mammografi. Ingemar håller annars till i Stockholm, men förra sommaren inledde vi ett ”samarbete” som innebär att skåningar har möjlighet att få gjort thermografi genom att Ingemar gör en liten ”Skåneturné”. Ingemar har skrivit en kommentar på Facebook för några dagar sen om att han ”har en plan”. Igår när han hämtade nycklarna till kliniken berättade han om sin plan… Nu blir jag rörd igen. Han skänker dagens intäkter för thermografiundersökningarna till min insamling! När hans kunder ska betala så ber han dem swisha summan till mig istället! Alltså!!! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga! All denna fantastiska godhet! Ger hopp om oss människor! Så TACK Ingemar!!! <3

Fundering…

Förra gången jag var på provtagningen på sjukhuset här i Malmö så var det en yngre kille som darrade när han skulle ta proverna. Jag klarade inte av att titta på varken honom eller hans händer, för jag blev ju helt nervös av hans darrande. Det gick bra trots allt. Men det är ju märkligt att någon så darrig jobbar med provtagning. Var han nervös eller är han så darrig?

Igår när jag var där igen, så såg jag honom när jag satt & väntade, och hoppades lite att jag inte skulle få honom. Medan jag satt där och väntade ropade de plötsligt från receptionen till en annan att ”din patient blöder, du får fixa det”. Det var inte darrige killen utan en annan kollega till honom som det gällde. När det var min tur fick jag ”blodkillen” istället. Han tog proverna snabbt och smidigt. Sen fick jag ju bomullstussen att hålla emot, som man brukar få. Men han ville väldigt snabbt sätta på plåster, jag hade inte hunnit hålla nästan. Så sa han: ”Det är så konstigt, alla mina patienter blöder”. På samma gång liksom bara ”duttade” han med bomullstussen. Så sa jag, men om du håller emot en stund. Så tryckte jag en liten stund… och vips, så blödde det inte. ”Oj, det kanske är så man ska göra!” sa han då!!?!? Alltså, är det inte basic knowledge att man behöver trycka/ hålla emot en liten stund för att stoppa blödningen!?

Så min fundering är vad de som sommarjobbar på provtagningen i Malmö har för utbildning? Undrar om det är likadant i Lund imorgon? Jag återkommer om det. 🙂

Olika stilar

Liten genomgång av några av mina huvudbonader. Har inte riktigt fått till den där turbanen på egen hand än. Men jag trivs ganska bra med bart huvud ska jag säga. 🙂

Mary, som rakade av håret har hjälpt mig med turban.
Ljusturkos väldigt skön bambumössa.
Härlig rosa bambuknytmössa.
Blommig keps, har även en silvrig.
Färgglad härlig skarvas som jag fick av Mira.
Favoriten, från Ikea. 😛

Insamlingen fortsätter…

Läs gärna om hur insamlingen kom till och vad bakgrunden till den är HÄR.

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

TACK för all hjälp!!!! KÄRLEK! <3

Ha en underbar dag! Nu ska jag vila lite & så hoppas jag VERKLIGEN att det blir behandling denna veckan så att det kan bli Tyskland på söndag!
Kram & kärlek! <3
/ellinor

Long time no see

Det har gått lite tid sen mitt senaste inlägg. Jag är väldigt trött, mest i hjärnan och har svårt med fokus känner jag. Och nu har jag så mycket jag vill skriva om, så jag tror jag får dela upp det i flera inlägg. 😉 Förutom tröttheten så är jag ok för det mesta. Har haft ont i magen lite mer igen sen i fredags. Hade även ont i först min ena arm och sen den andra, den var nästan helt obrukbar i ett par dagar, men nu är båda bra. Jag ligger ju och vilar mycket mer än jag brukar, så jag kan ha legat fel.  Så, egentligen… hade jag inte varit så trött, så hade jag mått som vanligt nästan. Just det… har ju en tråkig smak i munnen och inte precis någon matlust. Och så är jag sjukt hungrig på samma gång. Ge mig gärna tips på vad jag skulle kunna äta! 🙂 Behöver inspiration. Känner att jag behöver bra protein för att bli mätt. Jag äter glutenfritt, laktosfritt (gärna mejerifritt), inte socker, undviker tomat, potatis och övriga i den familjen, svamp undviker jag också. Sen kan det inte vara för ”skarpa” och starka smaker heller… det gillar inte magen. 😀

Ögonbryn

Förra veckan fick jag ok från läkarna att tatuera ögonbryn. Tog extra blodprover på måndagen för att kolla så jag inte var infektionskänslig, och de såg bra ut. Så på tisdagen gjorde jag min första tatuering någonsin. Har funderat i många år på att tatuera mig, men aldrig kunnat bestämma vad & var jag vill ha. Nu blev det då ögonbryn! DET hade jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag känner att ögonbryn gör väldigt mycket för utseendet och att man känner sig som sig själv, utan dem skulle det kännas väldigt konstigt. Ja, man kan sminka dit dem, men jag skulle bli tokig av att göra det varje dag, och så skulle de se helt sneda och konstiga ut säkert. Så, eftersom jag inte vill ha peruk valde jag att använda rekvisitionen jag fick från sjukhuset på det. Man ska göra en påfyllning inom 4-8 veckor ungefär och sen ska de hålla i ca 3 år, om jag kommer ihåg rätt.

Jag gick till 1st Eyebrows här i Malmö. Blev så väl omhändertagen och det kändes väldigt proffsigt. Blev ju inte lite nervös när det skrevs i media under måndagen och tisdagen om att många inom just den branschen fuskar, inte har tillräcklig utbildning och inte gör rätt vid tatueringen. Men jag blev ju rekommenderad av perukbutiken på sjukhusområdet, och hon var väldigt noga med att jag verkligen skulle ha fått ok från läkarna, för egentligen får de inte göra det när man är igång med cytostatikabehandling. Jag fick en bedövningskräm, så det kändes i princip inte alls. Ögonbrynen är ju mycket mörkare nu innan sårskorpan trillat av, så det ska bli spännande att se hur det blir. Just nu ser jag ganska rolig ut, för skorpan har trillat av fläckvis. Ser ut som leopardögonbryn eller något. Haha.

Före
Efter

Tyskland, here we come!

Just det, nu är det klart med Tyskland. Jag och min man reser den 9/7 och stannar en vecka. Att det skulle vara så svårt att hitta flyg från Köpenhamn till Frankfurt, som inte kostade 11.000:- per person alternativt tog 30 timmar med ett gäng mellanlandningar!!! Otroligt. Till slut hittade vi ett med mellanlandning i Berlin till någorlunda ok pris och med ok restid. Vi blir hämtade av Arcadiakliniken på flygplatsen och sen väntar ca 2 timmars bilresa innan vi kommer fram till ”kurparken”. Ser så väldigt mycket fram emot detta! Bra & nyttig mat, vila, behandlingar varje dag… När jag kommer dit tar de en mängd prover och gör undersökningar för att helt exakt bestämma vilka behandlingar som är bäst för just mig. Önskar så att detta var i Sverige, så jag kunde vara där hela tiden alternativt lite mer.

Jag skulle behöva hjälp

Tysklandsresan är ju inte precis gratis. En vecka kostar 6500 euro max (eftersom vi inte vet exakt vilka behandlingar som ska göras på mig förrän vi kommer dit, så vet vi att detta är maxkostnaden för en vecka), sen tillkommer resan och Patriks kost & logi. Och sen ska vi ju åka en vecka till i augusti.
Det finns ju en mängd fonder och stipendier där man kan söka pengar till just sådana situationer som min. Jag har dock inte orken riktigt till att leta och söka. Är det någon som har lust att hjälpa mig med att försöka hitta detta? Hade verkligen uppskattat den hjälpen!!! Säg till mig i så fall, är ni ett par stycken, så kan ni ju kanske dela upp det på något sätt mellan er. Jag har en vän som sagt att hon kan hjälpa redan. <3

Jag hoppas du hade en härlig midsommar! Jag mös med mina älskade killar & tog det lugnt!

Jag återkommer väldigt snart med nya inlägg, för jag har ju en mental kö av ämnen jag vill ta upp. 😉

Ta hand om dig!
Kram & kärlek! <3
/ellinor

 

GLAD MIDSOMMAR!

Premiär för cytostatika, student, sommarlov, 10 år av kärlek – intensiv vecka

Vilka intensiva dagar det varit denna vecka. Ska försöka samla ihop mig till att skriva lite (fast det blev ganska mycket), men jag vet inte hur sammanhängande det kommer att bli, för det känns som en rullgardin dragits ner, det är släckt & stängt & står en skylt med ”semester” utanför… var? Till min hjärna. Det är ingen ork eller verksamhet alls där sen igår känns det som.

Jag tror det är en kombination av alla mediciner som proppats i mig de senaste dagarna och att jag nu kan ”landa lite”. Idag är det 1 (EN?!?!) månad sen gastroskopiläkaren sa att jag hade en ”misstänkt tumör”. Förstår inte hur det bara kan vara en månad sen! Det känns som en evighet sen. Det har varit så intensivt och min hjärna har gått på högvarv sen dess. Att ta in all info, processa, att vänta på besked, alla intryck, funderingar…

Nu är vi igång med behandlingen, har fått cytostatika (cellgifter) 3 dagar i rad. Jag vet planen. Tyskland är planerat, jag och Patrik åker en vecka den 9/7 och sen en blir det en vecka till efter sista cytostatikaomgången i augusti. Men då behöver Patrik stanna hemma för skolan har börjat. Får se vem som kan följa med mig istället, för de rekommenderar att man har någon med sig.

Cytostatikabehandling

I tisdags började det. När de satte picclinen i armen blev jag ledsen, inte för att det kändes, utan för att då blev det till slut PÅ RIKTIGT! Puh. Tufft. Jag tycker att picclinen är oerhört störig! Min hud är känslig och reagerar på klistret på plåster och omslag, så jag fick ett specialplåster dag 2, men det bara rullar ner sig & lossnar. Igår frågade jag om jag kunde få en port-a-cat (venport?) istället, som man kan leva normalt med och inte märker av. Vet att andra fått det. Men det var blankt NEJ! Det får man bara om man ska ha den resten av livet typ. Orkar inte riktigt diskutera. Är trött. Så trött.

När första cytostatikabehandlingen sattes igång var det otroligt mycket info att ta in, och blev känslosamt även när de satte igång den. Sköterskorna och all personalen på onkologen är jättefina. Känns lite hemtrevligt på något sätt. Alla hälsar och pratar med varandra, en varm & fin stämning, även mellan oss patienter.

På toaletten står det en lapp om att vi ska ha locket nere när vi spolar samt att vi ska spola 2 gånger, för rester av cytostatikan kommer ut genom urin & avföring.

cytostatikabehandling

Jag kände mig förvånansvärt ok och som vanligt efter dag 1. Vi körde hem och jag vilade innan vi sen körde för att fira världens finaste student – min älskade systerdotter Julia! Så STOLT jag är över henne! Älskar henne otroligt mycket! Många vänner och släktingar där som jag träffade för första gången sen beskedet om cancer. Det kändes skönt att ses, och att fokus var på Julia. 🙂

Jag, Julia, min syster Anette & min son Ruben. <3
Andra cytostatikabehandlingen

Min fina väninna Madde skulle till Lund, så jag fick skjuts av henne. Var där tidigt, så jag gick in till perukbutiken Carl M som ligger på sjukhusområdet. Köpte 2 bambumössor (så sköna) att ha när håret tappats. Vill inte ha någon peruk. Man kan visst bli ganska frusen speciellt om natten. Efter dagens behandling kände jag mig lite mer trött. Och påverkad på något subtilt sätt.

Tredje cytostatikabehandlingen

Tack vare Facebook & vänner fick jag skjuts hemifrån till sjukhuset av någon jag aldrig träffat tidigare. Ett fint möte & en härlig människa, tack Anette L för skjutsen! Tack Annette B för att du förde oss samman. <3

Nu har en annan trötthet kommit. Känner mig väldigt känslosam & labil också. Känslorna utanpå på något sätt. Sjuksköterskorna sa att det är antagligen kortisonet som jag får mot illamående, som gör att jag känner mig så. Får 3 olika mediciner mot illamående, och de har funkat hittills. Eftersom jag kände mig så trött fick jag ligga i en säng & få behandlingen. Väldigt skönt.

Det tar 1 timme för själva cytostatika att pumpas in, sen ska det pumpas in dropp efter för att skölja. Totalt ska det ta ca 1,5 timmar med lite fix före & efter samt svar på frågor från denna frågvisa patient. Men hittills verkar jag hamna på ca 2 timmar totalt.

Lite intim info, kan hoppas över för den känslige 🙂

Eftersom jag sen lång tid ätit mest flytande, och för ett par månader sen slutade med kaffe, så har mina tarmar varit trögare. Jag brukar inte ha problem annars med toalettbesök, men nu har det varit lite kämpigt sen ett tag tillbaka. Jag är så van att prata om mage, tarmar & avföring i mitt jobb, så för mig är detta ingen ”big deal”. 🙂 Normalt ska man gå på toaletten för ”nr 2” 1-3 gånger per dag. Ja, det är sant! Då står det inte kvar i kroppen och ”förgiftar” oss, det ska ut. Senaste tiden har jag gått varannan till var tredje dag! Väldigt jobbigt. Men sen i fredags, då jag började med en ny smärtlindrande tablett, så har jag inte kunnat gå alls på toaletten!!! En biverkning av den medicinen är att tarmarna blir trögare. Och sen gör även medicinerna jag får mot illamående att de blir tröga. Så jag var ganska så DESPERAT redan i tisdags med att få hjälp med det. Har gjort allt det jag själv vet normalt funkar… hög dos magnesium, c-vitamin, UltraTarm, få i mig omega 3 oljor, MCT-olja… men det har inte varit tillräckligt.

I onsdags kunde jag knappt tänka på något annat än att få bajsa. 🙂 Receptet från läkaren med ”propplösare” hade inte kommit in. Efter behandlingen sa en av sköterskorna att hon skulle sitta och bevaka min journal tills hon slutade jobba den dagen och ringa när receptet kom in. Till slut ringde hon, skickade iväg mannen till apoteket och tog medicinen. Kunde knappt sova och inte heller äta för det var så fullt i tarmarna.

Igår förmiddag lossnade det. Och FY, så räligt det var! Det är en väldigt speciell doft av både urin och avföring när det är cytostatika i det. Inte en doft jag gillar. 🙁 Äntligen var det igång. Men OJ så igång det var! Tror jag gick 19 gånger på toa på ett dygn! Helt slut av bara det. Så fort jag rörde på mig körde det igång i magen och jag fick rusa på toa. Nu har det äntligen lugnat sig.

Hjärnan har tagit semester

Sen dag 3 har jag varit helt stängd i hjärnan. En trötthet som inte går att beskriva. Och idag var det skolavslutning för älskade sonen! Mannen jobbade, men min fina syster & föräldrar kom och var med. Sen var de kvar halva dagen och höll sällskap, sommarlovsfikade, hjälpte till med lite städning, blomvattning, handling av mat, diskmaskinsfix mm. Jag var helt slut. Kunde inte tänka. Kändes som ögonen hängde nere vid knäna. När de körde gick jag och la mig medan sonen läste tidning. Sen kom han upp och låg & läste & mös med mig. Jag är inte så rolig just nu.

Ja, och jag är fortfarande alldeles överkänslig av hela situationen och mediciner, så jag började gråta när jag pratade med en av Rubens klasskompisars mamma på skolavslutningen (fast jag egentligen inte var ledsen), såg att då blev min familj också ledsen, och sen kunde jag liksom inte riktigt sluta. Gick runt där och snörvlade. Tack, snörvel, hej, snyft, ha det skönt på sommarlovet, snörvel, ska ni vara hemma i sommar, snyft… 🙂

Tyskland är planerat nu

Just det, en kvart innan allra första cytostatikabehandlingen i tisdags hade jag telefonmöte med Dr. Henning Saupe från Arcadiakliniken i Tyskland. Han är så bra! Känns så tydligt & tryggt med honom. Han sa att min cytostatika är en tuff sort, som jag kommer känna av. Allra helst hade han velat behandla mig varje dag som jag får cytostatika, men det är ju inte möjligt eftersom jag är här i Sverige och han är i Tyskland. Så då får man göra det bästa av situationen. Efter andra behandlingsomgången reser jag och Patrik ner en vecka (9/7) och sen en vecka till efter den allra sista i mitten av augusti. Dessutom gav han mig en massa råd om kost & näring & annat som jag behöver göra för att stötta och stärka så mycket som möjligt.

Idag har jag fått alla detaljer kring behandlingsveckan i Tyskland. Som jag längtar. Det ingår massagebehandlingar, samtalsterapi, fantastisk mat, det ligger vackert i en ”kurpark” förutom alla medicinska behandlingar. De fokuserar på helheten, att man mår bra själsligt, mentalt, fysiskt… Dessutom ingår det 2 massagebehandlingar för den som reser med mig. Han kan även boka annat om han vill.

Jag rekommenderar verkligen att gå in på deras hemsida och se filmerna om kliniken och deras behandlingar.

Så nu ska vi hitta bra flygresor till Frankfurt.

10 år av kärlek

Och som om denna veckan inte är intensiv ändå, så är det idag även 10 år sen jag och min älskade man Patrik blev vi! Fick fantastiska blommor! Vi får fira mer när jag har mer enerqi! Oerhört tacksam och lycklig över oss! <3

Kärlek!

Tror detta var allt som hänt sen i tisdags. Helt slut nu. Vi hörs mer framöver. Ha en ljuvlig helg!

Kramar & kärlek i massor! <3
/ellinor

Det är till att vara väldigt speciell

Vill bara kort säga att samtalet med Dr. Henning Saupe på Arcadiakliniken i Tyskland idag (igår, onsdag) gick bra. Dock var det ju en lite konstig situation eftersom min diagnos ändrats sen jag mailade och bokade tiden, och att jag ännu inte träffat någon onkolog här som berättat om behandlingsplanen.

Vi pratade lite om min sorts cancer, neuroendokrin cancer. Den är VÄLDIGT ovanlig! Bara 2 % av all upptäckt cancer är just neuroendokrin, och av dessa är just min sort en av de ovanligaste. Är man speciell så är man. 😉 Så det är egentligen inte så många läkare som har erfarenhet av just min cancer.

Henning berättade också att det länge varit okänt vad som orsakar denna sort, men att man nu vet lite mer… så troligen hände något när jag var ett litet embryo, något med mitt DNA, mina gener… som gjorde att jag fick denna defekten. Sen har den legat där och vilat, tills den utlöstes… kanske av min stressiga höst då jag åt en hel del choklad för att dämpa min stress.

Idag (torsdag), på förmiddagen, ska vi träffa en professor (överläkare och docent) inom onkologi & patologi på SUS i Lund för att prata mer om min cancer och hur vi ska attackera den. Sen ska jag boka en ny tid för att prata igenom hela planen med Henning. Så jag återkommer när jag vet mer. Ska även träffa kuratorn på eftermiddagen, så jag skriver när jag hinner och orkar. Men antagligen påbörjas cellgiftsbehandling i nästa vecka och någon gång i sommar blir det en tur till Tyskland för behandling där också.

Vi hörs snart igen! Sov gott!
Kram & kärlek!
/ellinor <3

Kan telefonen ringa NU?

Idag har varit en enda lång frustrerad väntan på att telefonen ska ringa. Känns som jag varit fastklistrad vill telefonen och har hoppat en halvmeter upp i luften när den ringt, blivit ”besviken” när det inte stått ”Okänd” i displayen. Och när det väl stod ”Okänd” i displayen i eftermiddags så var det ”bara” dietisten som ville kolla hur läget är och hur det gått med mat senaste veckan.

Vill ju bara få en tid till nya onkologen så jag får veta vad planen är nu då!!! Kommer på mig själv att tänka på saker som jag ställt in mig på med den ”gamla” planen, men den gälla ju inte längre. Såg när jag loggade in i ”Mina sidor” på 1177 att kirurgen skrivit in att det ska göras en skopi i juli.

Hade inte fått något svar från Tyskland angående hur & var jag skulle skicka min journal & USB-minnet med mina röntgenbilder. Mailade och undrade. Så då ringde de! 🙂 Kändes väldigt bra att prata med dem, även om det var sekreteraren och inte någon läkare. Hon hade även ordnat en tidigare tid för Skype-konsultationen med Dr Henning Saupe, så det blir redan nästa vecka! Den 7/6. Yey!

Hade även en telefonkonsultation med en kunnig kollega med mycket erfarenhet av cancer. Vill poängtera att hon inte behandlat cancer, för det får inte vi ”alternativmedicinare” göra här i Sverige. Men hon har haft många i sin närhet och hon kan det här med kost & näring väldigt väldigt väl! Så nu har jag fått bra konkreta råd kring det. Har fått & läst så många olika råd, och har känt att det är omöjligt för mig att reda ut vad just jag ska följa. Speciellt eftersom det är så begränsat vad jag kan få i mig. Känns skönt med en konkret plan.

Varför skriver jag inlägg mitt i natten då?

Hade ont i magen innan ikväll, och då blir jag så trött, men jag kunde inte ligga ner. Så jag halvsatt i soffan och somnade där. Vaknade för ca 1 timme sen och behövde få i mig lite smoothie & te innan jag kan lägga mig. Försöker göra vad jag kan för att förhoppningsvis slippa vakna vid 4-tiden av att ha ont pga hunger. Så här sitter jag. Blev lite för pigg. Satte på ett poddavsnitt som jag inte lyssnat klart på, och så började jag skriva. För jag har liksom en inre rastlöshet/ oro/ frustration över att inte veta planen.

Min fine trädgårdsexpertkompis kom hit efter han slutat jobbet. Så planerade vi vår lilla trädgård, och planen känns jättebra! Det är jag glad över! Ser verkligen fram emot Malmö Garden show i helgen, ska dit både lördag och söndag tänkte jag (hoppas jag orkar och inte har för ont). Och sen är det även loppis i kolonistugeområdet Östra Sommarstaden, som ligger granne med där vi bor, nu i helgen. Hoppas på ok väder.

Nej, nu ska jag försöka sova och hoppas på telefonsamtal imorgon.

Godnatt! Hoppas du redan sover väldigt gott!
KRAM! Och TACK igen för alla fantastiska kommentarer & meddelanden! Det värmer & stärker mig!
Kärlek! <3
/ellinor

Ett par halvjobbiga dagar & träff med onkologen

Mått sådär

Jag har haft 1,5 dygn då jag haft mer ont och hemska sura uppstötningar. Jag hade det under ca 1 dygn för ungefär 3 veckor sen. Annars har jag inte alls upplevt det under hela denna långa tid med besvär. Det är så obehagligt med denna räliga smak i munnen. Skulle vilja borsta tänderna hela tiden. Och det gör mig helt förvirrad… behöver jag äta eller inte? Jag kan inte avgöra det, så igår trodde jag att jag behövde få i mig lite, men det behövde jag INTE, så då fick jag ont av det. Annars brukar jag känna när det gör ont för att jag behöver äta. Väldigt jobbigt. Så jag har haft 2 väldigt jobbiga nätter, och igår var jag så trött så jag inte kunde hålla ögonen öppna under dagen kändes det som. Inatt har jag pallat upp mig med kuddar, vilket gjort ont i ryggen, ligga på spikmatta, somna till, vakna & ta bort spikmattan, somna till, vakna av ont, spikmatta igen osv… tröttsamt. Sliter oerhört att inte ha fått bra sammanhängande sömn på evigheter.  Så min fina fina granne var snäll och körde mig till sjukhuset för provtagning igår, eftersom jag hade ont. Hade sett fram emot en skön cykeltur egentligen. Det var så märkligt kvavt igår också, så jag kände mig alldeles konstig, varm & illamående när jag satt på provtagningen. Och bussen hem sen… herrejisses!!! Det fanns ju ingen luft alls! Ja ja.

Provtagningsdags
Ingen luft på bussen. Koncentration på annat.

Väl hemma igen la jag mig på solstolen på trädäcket, lyssnade på Henning Saupe i Hälsosants podd (se länkar i föregående inlägg) och bara njöt av att få luft, samt lite kel med vår katt Mimmi. Jag älskar att bo i vårt radhus med uteplats & snart mysig LITEN trädgård. Imorgon kommer nog min fine trädgårdsexpertskompis förbi och tar en titt hur det ser ut just nu. Sen är det Malmö Garden Show i helgen! Längtar!!!

Slappa på trädäcket med Henning i lurarna och katten Mimmi borta på grannens tomt.

Det är ju ett tag sen jag var och lyssnade på Dr Henning Saupes föreläsning, och nu när jag lyssnade på honom i poddarna, så blev det så tydligt att ”det är ju DET HÄR jag tror på och vill göra”. Det känns så rätt för mig allt det han säger. Har även lyssnat på ungefär halva Hälsosant #37 med Malin Edman, ”7 råd jag önskade jag fått när jag fick cancer”. Väldigt bra! Har bestämt mig för att lyssna igenom alla Hälsosants poddar från i oktober, ni vet rosa månaden… Då dedikerade nämligen Hälsosant alla sina poddar till att handla om cancer. Väldigt bra!

Onkologen

I förmiddags var vi på första besöket hos onkologen (här i Malmö). Var lite nervöst, för vi visste ju inte vad hon skulle säga eller hur hon skulle vara. Hur skulle hon reagera när jag nämnde min konsultation med Arcadiakliniken? Har hört om så många vars läkare blivit sura eller oförskämda, men även de som tyckt att det var helt ok eller till och med intressant. Jag vill ju kunna ha en ok relation och känna mig trygg med min läkare. Jag hade ingen anledning att oroa mig upptäckte vi. Hon var jättebra, väldigt trevlig, empatisk, förstående, lyhörd och ingenting var något problem alls. Vilken lättnad!!! Puh.

I blåsigt Malmö, innan träff med onkologen.

Jag frågade hur snabbt man MÅSTE komma igång med min behandling. Och hon sa att man ju alltid vill komma igång så fort som möjligt, men en vecka mer gjorde ingenting. Så första…

Och just nu ringde telefonen, det var min läkare. De har upptäckt att jag har en annan sorts cancer än den de sagt från början. Så nu ska jag istället till en ny läkare på onkologen i Lund inom det snaraste. Och allt vi pratade om idag ska jag glömma, för inget av det gäller nu. Tvära kast.

Hmm… patologen hade analyserat vidare och upptäckt att det istället är en neuroendokrin tumör. Och det finns specialister på det i Lund, så nu ska jag istället till en ny läkare där. Dock sa dagens läkare att detta var bättre, med bättre prognos. Och det stämmer bättre med vem jag är, för den andra cancern var det ganska konstigt att jag fått eftersom jag varken är runt 70, aldrig rökt och inte konsumerar speciellt mycket alkohol. Jag har nämnt för min man Patrik och några i min kör att jag känt mig onormalt varm & svettig ett tag. Och det sa hon att man kan göra med denna typen av cancer.

Jag frågade även om proverna som jag tog igår, fick bara veta att alla var bra, vilket ju är bra utgångsläge. En liten förhöjd tumörmarkör, men det var ju väntat.

Hoppas den andra läkaren är lika härlig, var ju så glad över att det kändes så bra. Nu blir det nervöst igen. Dagens läkare har dock nämnt att jag ska ha konsultation med Arcadiakliniken den 13/6, så det vet den nya läkaren redan. Jag kommer att kallas dit snarast.

Min stackars man!!! Han körde till jobbet extra tidigt i morse, kom hem och var med hos läkaren, hem och åt lunch, och sen tillbaka till jobbet igen. Nu blir det ytterligare ett läkarbesök. Han har det inte lätt med att hinna med allt han ska göra på sitt jobb på samma gång som han får ta hand om det mesta här hemma. 🙁 Han är fantastisk!!! Bättre finns inte! <3

Jaha, då trodde vi att vi visste planen, men nu är den skrotad. Frustrerande! Men bra att det är en bättre prognos med denna sorten. Så, nu vet vi inget igen. Mer väntan. Väntan är inget kul. Får lyssna på lite poddar istället tror jag.

Kärlek, kram & ha en fin dag! <3
/ellinor

Livet tar sig oanade vägar

Jag har cancer

Senaste 1,5 veckorna känns om det gått en månad. Så mycket har hänt och så mycket har känts. Det är lika bra att säga det direkt. Jag har cancer. Det var jag totalt ovetande om för en vecka sen. För 1,5 vecka sen fick jag veta att jag hade en ”misstänkt tumör”. Innan dess trodde jag att jag kanske hade esofagit – inflammation i matstrupen. BAM! Plötsligt händer det ju… någon annan, tänker man, men denna gången är det faktiskt JAG! Väldigt overkligt. Vet inte om jag kunnat ta in och förstå det riktigt ännu.

(Oops! Detta första inlägg blev galet långt, jag vill bara varna dig. Orkar du läsa allt så är du fantastisk. Tack på förhand. Jag lovar att kommande inlägg inte blir lika långa.)

Jag ska börja från början…

Det började egentligen i slutet av förra sommaren. Just nu kommer jag inte ihåg exakt vad jag kände, men jag hade lite småont i magen. Jag kopplade ihop det med stress… det har varit mycket med min mamma som varit sjuk ganska länge, vi planerade ett överraskningsbröllop (och då kan man ju inte precis be om hjälp) mitt i när vi skulle fixa vår lägenhet inför försäljning. Och så är jag ju egen företagare, vilket är en stress i sig.

Under hösten blev det värre, och jag kopplade det till stress inför flytten. Det var mycket som skulle göras inför flytten och jag jobbade lite mer intensivt för att kunna vara ledig i samband med den. En del känslor var med också då jag bott i lägenheten vi skulle lämna i 21 år. Men vi hade längtat efter större väldigt länge. Nu skulle vi flytta till ett litet härligt nybyggt radhus, med vår egen lilla täppa. Det hände lite annat runtomkring och då fick jag mycket mer ont. Det kändes som gallan, men den har jag opererat bort 2001. Gick till vårdcentralen, som sa att det verkade troligt att det var gallan, mer specifikt gallgången som blivit inflammerad eller något. Fick jag mer ont skulle jag ta mig till akuten. Det fick jag och åkte till akuten. Ett ultraljud gjordes och min gallgång såg ”så fin och gracil ut”, så det var nog gastrit. Jag hade ju mer ont åt höger sida, men de sa ändå att det var gastrit. Ok. Jag kontaktade kollegor inom den s.k. komplementära hälsovården, för det är ganska svårt att behandla sig själv (tycker jag), svårt att se skogen för alla träden och att vara objektiv. Jag följde deras råd och tyckte att det var lite lugnare efter flytten, i slutet av december och början av januari (om jag kommer ihåg rätt). Men sen kändes det som att det jag gjorde inte funkade längre. Fick mer ont och det kändes som det flyttade sig mer mot mitten. Tänkte att då har de väl rätt i att det är gastrit. Men jag tyckte det var konstigt, för den mesta stressen hade lagt sig. Och vi stortrivdes i vårt härliga hus. I och för sig vet jag mycket väl att stressymtom kan hålla i sig eller komma när allt lugnat sig, för då känner kroppen att man ”har tid” att ta hand om det som den lagt åt sidan när det var ”panik- & flykt-tillstånd”. Så jag fortsatte att försöka behandla mig med både örter, hälsokost, vanliga mediciner, ändrade kosten, frågade kollegor… Något kunde hjälpa lite inledningsvis, för att sen tappa sin verkan.

Till saken hör att jag i mitt jobb hjälper andra med bl a magproblem. Jag gjorde allt det jag råder dem till att göra. Och när det inte funkade på mig började jag nästan känna mig ifrågasättande… ”kan jag verkligen någonting?”. Men de som gick till mig den perioden blev bättre, mycket bättre, i stort sett helt bra. Varför funkade det då inte på mig? Jag förstod ingenting.

Hela tiden var det som att smärtan/ besvären ändrade sig lite. Jag förstod verkligen inte. Sen på Sportlovet skulle jag vara ledig med sonen och fick plötsligt jätteont, högre upp vid bröstbenet. Kändes verkligen obehagligt. Jag ringde min vårdcentral som sa att jag skulle åka raka vägen in till akuten och säga att jag hade ”misstänkta bröstsmärtor”. Jag vet ju att hjärtinfarkt hos kvinnor har mycket mer diffusa symtom än hos män, bl a magsmärtor eller mag-/tarmproblem är ett vanligt symtom. Men jag trodde inte riktigt på det i mitt fall. Men ont gjorde det, så vi åkte in. EKG var normalt och jag fick än en gång veta att det var gastrit. Omeprazol & Gaviscon skulle jag testa. Jag var desperat och gjorde det. Omeprazol hjälpte inte, men Gaviscon kunde lugna lite.

Härefter fick jag gradvis svårt att äta. Kommer inte riktigt ihåg när det började. Det gjorde väldigt ont när mat kom ner i magen. Med tiden även direkt när mat eller dryck kom ner i matstrupen & magmunnen. Jag slutade helt med kaffe. Inga starka kryddor. Ingen svårsmält mat. Smoothies, sötpotatis, fisk, soppa, fröknäcke… Jag hade konstant ont, varenda minut. Det var som en ständig hemsk molande träningsvärk hela vägen runt mitten av bålen, som ett band runt ryggen och magen. Och som blev värre och värre smärtattacker när jag fick ner något i magen. Jag fick äta lite och ofta, för blev jag hungrig, så fick jag hemska smärtor av det. Jag fick äta något innan jag la mig, för att ändå vakna någon gång mellan kl 2-5 på natten av att jag hade smärtor och fick gå upp & få något i mig. Det tärde på mig. Jag jobbade mindre. Jag fick stanna hemma eller gå hem från jobbet ibland. Jag var konstant trött och hade konstant ont. Och så har jag det fortfarande. Jag vet inte hur länge jag haft det så nu, ett par månader kanske.

Jag hittade att esofagit – inflammation i matstrupen har exakt dessa symtom. Försökte hitta hur man läker det. Kontaktade någon mer kollega angående det. Men det blev bara värre. Så då hörde jag av mig till min vårdcentral igen. Fick en ganska snabb tid, fredagen den 28/4. Läkaren trodde också att det var en esofagit, kanske ett magsår, eller kanske något annat. Så sa han. Så skickade han en remiss till gastroskopi. Och skrev ut Esomeprazol till mig, den skulle inte vara som Omeprazol, den skulle hjälpa bra. Desperat som jag var, så tog jag den. Jag fick mer ont, mycket mer ont över helgen. Tänkte att det kanske blir värre först, eller behöver tid att fungera. Måndagen var helgdag, så tisdagen ringde jag och berättade att jag fått mycket mer ont. Jag skulle sluta ta den för det var biverkningar. De sa att de kunde se att remissen skickats och öppnats av mottagande klinik och tyckte att jag skulle ringa och be dem skynda på gastroskopin. Jag lyckades inte pricka in deras telefontider utan mailade dem. Kämpade på en vecka till. Fick bara mer och mer ont. Sen kände jag att jag kan inte jobba så här längre. Jag har för ont. Jag är för trött. Jag orkar inte fokusera. Då jag inte sjukskrivit mig på mina 13 år som egenföretagare, så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Kontaktade min vårdcentral, som pratade med min läkare och sa att ”om jag tyckte jag fortfarande behövde det fick jag ringa nästa måndag”. Dessutom sa den jag pratade med där att hon såg att ”min remiss till gastroskopi signerats och skickats dagen innan”. Mycket märkligt, då en annan sagt veckan innan att det redan mottagits av gastroskopikliniken. Förvirrande. Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och sjukanmälde mig till Försäkringskassan. Sen ringde jag gastroskopikliniken som bokade in första lediga tid de hade, tisdagen 16/5. Det var bara att försöka stå ut.

Jag ville helst slippa äta, för det var så jobbigt. Det kändes som jag hela tiden tänkte på ”vad kan jag få i mig?”, ”jag vill inte äta!”, ”måste få något i mig för det gör så ont!”, ”aj, så ont det gör när jag försöker!” osv… Jag ville helst sova för att slippa tänka & känna. Men då vaknade jag av att jag inte kunde ligga si eller så, eller av att jag behövde äta. Jag försökte slippa tänka på det med att titta på olika serier (tack Netflix & HBO & andra streamingtjänster!).

Måndagen ringde jag vårdcentralen igen, eftersom jag ju skulle ringa om jag ”fortfarande tyckte att jag behövde vara sjukskriven”. Det tyckte jag. Jag fick en telefontid med min läkare kommande morgon, samma dag som gastroskopin var inbokad. Han ringde kl 8 och undrade vad jag ville. Jag sa att jag behövde hjälp med att bli sjukskriven. ”Man blir inte sjukskriven för buksmärtor” sa han. Då bröt jag ihop. Vad trodde han!? Att man mår toppenbra och har hur mycket energi som helst när man inte kunnat äta eller sova på evigheter. ”Då får du ju gå till akuten”, sa han. Jag kan ju inte gå till akuten för att bli sjukskriven. Till akuten går man när det är akut. Jag hade ju varit i indirekt telefonkontakt flera gånger sen jag träffade honom ett par veckor tidigare. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vet inte riktigt vad jag sa eller vad som hände, men han sjukskrev mig i 6 dagar, till söndagen. Jag är inte precis någon som vill slippa undan mitt arbete. Jag får ingen ersättning i princip från FK. Upprörd var jag.

Kl 13.15 skulle vi vara på Ellenbogen för att få lugnande innan gastroskpin (som skulle göras genom näsan) kl 14.00. Jag kände inte av den där lugnande så mycket, men tänkte att det går nog. Jag hade min älskade man med mig som stöd. Jag har nämligen gjort en gastroskopi för ca 6,5 år sen och tänkte då att det skulle gå bra, det skulle inte vara trevligt, men jag är bra på att andas, fokusera & slappna av. Dessutom tycker jag det är intressant att se på skärmen. Men HERREGUD så hemskt det var, jag fick total panik! Efteråt kände jag mig som våldtagen inombords. Så därför var jag ganska nervös inför denna gång. Visst, jag slapp att klökas eftersom de gick genom näsan, men jag fick samma panik och ONT gjorde det när de var vid mitt problemområde. Jag såg (trots min panik) på skärmen att det inte såg så bra ut nere i min strupe.

”Misstänkt tumör”

De sa direkt efteråt att det såg ut om en ”misstänkt tumör”, så de skulle se till att remiss skickades direkt till kirurgen i Lund, som skulle komma att ta prover, göra ÄNNU EN gastroskopi (why, oh why?) och en CT. Ok…!?!? Chock!

Vi gick som i trans eller något till bilen. Träffade på en av våra gamla härliga grannar och vi var nog lite disträ. Vi skulle ända hämta mitt sjukskrivningspapper på vårdcentralen, så vi tog oss dit. Väl där blev jag ledsen och frågade om det fanns någon att prata med, för vi hade fått ett dåligt besked. Visst, sitt ner så kommer en sköterska strax. Inom 5 min kom min läkare och hämtade oss. Han sa att han redan hade pratat med gastroskopiläkaren och ringt till kirurgen i Lund. ”Detta är allvarligt och detta kommer gå snabbt. Och förlåt om jag var lite hård i telefonen, jag visste ju inte.” Så sa han. Så man får bete sig hur som helst annars. Ja ja. Och så sa han att kirurgen också ville göra gastroskopi för att ha sett det själva innan eventuell operation. Ok då.

Inget är som väntans tider

Denna chock. Overklighetskänsla. Har jag levt mig väl mycket in i en film nu eller? Mycket tankar och känslor susade genom huvudet. Dagen efter var sååå jobbig. Jag hade en tid hos min fantastiska osteopat mitt på dagen. Sen cyklade jag Malmö runt nästan. I t-shirt! Första varma dagen i år. Till biblioteket för att låna boken ”Anticancer”. Till Saluhallen, som jag inte hade varit i ännu. Men det var ju bara en massa mat och jag hade ont, och kaffe kan jag inte dricka. Hade inte ro att vara kvar där, trots att det är väldigt fint och mysigt. Hamnade till slut på bästa ”In the Pink” som min vän & fd kollega har öppnat. Fantastiskt ställe! Pratade med henne om ”limbon” jag befann mig i. Satte mig med en smarrig ”Wrestling White” utanför och njöt av det sköna vädret. Försökte i alla fall njuta. Ville bara att telefonen skulle ringa, så jag skulle få en tid i Lund. I mitt huvud var den ”misstänkt tumören” såklart benign, dvs godartad.

Wrestling White. En av In the Pinks smarriga smoothies.

Dagen efter (torsdagen) var jag helt mentalt slut. Orkade inte göra någonting. Kom på att jag måste kolla så att vårdcentralen inte sjabblat med att skicka remiss till kirurgen, så som det tagit tid med gastroskopin. Precis när jag tog luren för att ringa dem, så ringde ”Okänt” nummer. Det var en fantastisk kontaktsjuksköterska som fick mig att känna mig så trygg, lugn & hörd! Underbar! Hon blev ledsen och arg över att jag kämpat så länge utan att någon riktigt lyssnat på mig. Och de skulle självklart hjälpa mig med sjukskrivning. Hon, och hennes kollegor, kommer vara med mig hela vägen. Jag kan ringa när jag vill mellan 9-12 på vardagar, andra tider kan jag skriva meddelande på ”Mina sidor” på 1177.se, så svarar/hör de av sig snarast möjligt. Jag skulle gärna ta prover så fort som möjligt och dagen efter skulle jag komma och göra den där hemska gastroskopin. Dock skulle jag få ordentligt lugnande eller bli lätt sövd.

Ringde Vårdcentralen som sa att deras ”provbuss” gått för dagen, men det kunde ligga i kylen till dagen efter. Tänkte att det var ju onödigt. Så en underbar väninna kom & hämtade mig, så körde vi till Lund i stället. Tänkte att det var ju bättre om proverna togs där de skulle användas sen. Precis när vi parkerade ringde min kontaktsjuksköterska, så jag sa att vi precis parkerat utanför Blocket. ”Men då kommer jag ner och möter er på labbet, så får vi ses och de får veta direkt vilka prover som ska tas.” Underbar! Labbet hade stängt så vi gick upp till hennes rum och tog proverna istället, och jag fick träffa en annan av kontaktsjuksköterskorna också.

Ännu en läskig gastroskopi

Fredag 19/5. Eftersom man måste fasta, varken äta eller dricka, 6 timmar innan gastroskopi, så ställde jag för säkerhets skull klockan på lite innan 4, så jag skulle hinna få i mig smoothie innan 5.30. Sen kunde jag verkligen inte somna om. Det var dels varmt och ljust. Men sen var jag lite orolig också så klart. Men det gick bra. Jag pratar ganska mycket när jag blir nervös. Min älskade man, Patrik, var fascinerad efteråt över hur mycket jag kan säga och hur jag kan komma på allt som bara bubblar ur mig. Sen sövde de mig. Så blev jag tyst. 😉 Efteråt skulle jag må bra, men det gjorde jag inte. Mådde illa, var frusen och kände mig allmänt skum. De hade visst fått ge mig lite adrenalin under undersökningen för det hade börjat blöda lite mer när de tog prov på ett ställe. Så jag hade nog en reaktion på adrenalinet. Dietisten Nilla kom in medan jag mådde konstigt. Jag hade skrivit ut innehållsförteckning på de saker jag har i min smoothie. Dagen innan hade de skickat med mig ett par av sina ”näringsdrycker”. Intressant är att det inte stod någon innehållsförteckning på dem!!! Det stod endast kcal/ ml samt energiprocent. Googlade och såg att det var mycket maltodextrin, dvs druvsocker i dem. Jag tror ju inte alls att det är bra att få i sig en massa socker, och speciellt inte när man har cancer, då det är konstaterat att cancerceller göds av socker. Då är sjukvårdens tanke att om man inte får i sig så mycket alls, så är det bättre med mycket energi. Då tycker jag att det finns bättre energi att få i sig och inte ”falsk energi” som socker är. Det är ju inte näring. Dietisten skulle titta på det jag har i min smoothie och höra av sig nästa vecka.

Sen fick vi träffa ”min” kontaktsjuksköterska Annika igen och kirurgen som gjort gastroskpoin. Han sa att vi skulle ställa in oss på cancer, malign, dvs elakartad, sådan. Ok. Skit också. Han sa att de inte säger något som de inte är säkra på, och med hans erfarenhet, så ser det ut så. Han ville inte spekulera något i prognos eller behandling utan att ha fått alla provsvar samt bilder från CT. Fick tid för CT på måndag. Sen skulle läkarna ha en konferens, förhoppningsvis kommande fredag (min födelsedag), för att bestämma behandlingsplan. Om de inte kände att fler undersökningar behövde göras, så kunde jag få min behandlingsplan därefter. Ok, nu väntade en jobbig vecka.

Under helgen fick jag så ont så jag var på väg att åka in till akuten på lördagsnatten. Jag har glömt att säga att det ENDA som lindrar lite, och som varit min bäste vän hela vägen, det är min spikmatta. Känns som jag borde vara konstant prickig på ryggen eftersom jag ligger på den 4-8 ggr/ dygn, många gånger somnar jag någon timme på den. Så nästan hela den natten låg jag på den varvat med att jag gick fram & tillbaka och stod & vaggade i köket. Så ONT hade jag! Och jag lyckades inte få i mig någonting! Då var jag ganska ynklig. Men på något sätt överlevde jag helgen. Kommer inte ihåg så mycket av den just nu.

CT

Måndag och dags för CT. Vi skulle vara där 9.30. Fick en infart i armen och 1 liter vätska med kontrastmedel som jag skulle få i mig på en timme. Puh.

Jag hade blandat ihop det med magnetröntgen, som ju tar tid & låter så mycket. Här kunde jag ha kläder (utan metall) på mig och det gick snabbt. I infarten skickade de in kontrastvätska i blodet också. De sa att jag skulle bli väldigt varm i ca en halv minut och att det kunde kännas som jag kissade på mig, men det skulle jag inte oroa mig för, för det gjorde man inte. Ja, så MÄRKLIGT det kändes. Det gick jättesnabbt, så var jag het ut i fingerspetsarna och det kändes som jag kissat på mig. Mycket skum känsla. Som sen försvann lika snabbt som den kom nästan. Så var det klart. Egentligen. Men jag började hosta och det kittlade väldigt i halsen, och jag blev hes. Så de började titta efter utslag och höll kvar mig om jag fått en allvarlig allergisk reaktion. Fick ha kvar infarten och sitta ut och vänta ett tag till medan de hade mig under uppsikt.

Vi skulle träffa ”min” kontaktsjuksköterska Annika efter CTn. Och när vi inte dök upp, så kom hon och undrade hur det gick. Eftersom det precis då lugnade sig med hostan, så tog hon oss med sig. Vi fick lite mer information, ett häfte, och vi fick träffa en kurator. Annika skulle ringa dagen efter och säga när läkarkonferensen skulle bli, vilket vi hoppades skulle bli på fredagen, trots att det var min födelsedag.

Vi fick följa med kuratorn och prata en stund. Pratade en del om hur vi skulle prata med vår älskade son, som är 8 år. Det känns ju otroligt jobbigt att ha det samtalet. Hon var väldigt bra, och vi fick med oss en folder om hur man pratar med barn om cancer. Den var faktiskt ganska bra. Så vi bestämde att vi skulle prata med honom den kvällen. Tungt. Jag hade redan mailat och berättat läget lite dag för dag till hans klassföreståndare. Sonen visste ju att jag haft ont & problem länge, och han visste att vi var på olika undersökningar och att vi väntade på svar. Och såklart var han orolig. Det var ett väldigt jobbigt, men ändå ok samtal. Vi hade en bra kväll. Och han var ok dagen efter när vi skulle till skolan. Jag hade meddelat att han visste nu. Direkt på morgonen hade han gått och berättat för sin lärare om att mamma är sjuk och har cancer. Sen hade det varit en lite halvjobbig dag, där de tittat på en film som just det avsnittet handlade om sjukhus. Då fick han gå ut & ta lite luft. Sen hade det spritt sig lite på skolan också. så när jag kom för att hämta honom på eftermiddagen kom en klasskompis fram och frågade ”Har du cancer?”. Ja, sa jag. Då undrade hon vilken sort och jag svarade att den satt vid magen & matstrupen. Ok, sa hon och gick. Det var det.

Sen ville han vara nära mig på kvällen och morgonen efter blev han jätteledsen när han skulle till skolan, så vi var hemma tillsammans och bara var nära på förmiddagen. Lite senare kände han att han ville till skolan, så då gick vi dit, och det gick bra.

Under tisdagen ringde dietisten, som sa att innehållet i mina smoothies var mycket bra bara jag tog i lite mer av mitt proteinpulver i dem. Senare på eftermiddagen ringde Annika (”min” kontaktsjuksköterska) och meddelade att CT-bilderna var klara och godkända, så det blev läkarkonferens på fredag kl 9 och vi skulle vara där lite innan 10. Vi kunde få sitta och vänta lite eventuellt.

Mer väntan och berätta för nära & kära

Nu var det ”bara” att vänta tålmodigt till fredagen. Med viss bävan, för vi visste ju inte om CTn skulle visa att det var ett större område än det de sett på gastroskopin. Jag har ju trots allt haft ont vid gallan från början och så har det liksom flyttat sig åt vänster och upp. Och den här ständiga smärtan runt om hela. Och när jag går känns det konstigt inuti, men det kan ju vara som det är spänt i muskler och ligament också. Många tankar, mycket smärta och lite mat.

Att berätta för nära & kära är nästan det jobbigaste. Det finns inget bra sätt, ingen bra eller rätt tidpunkt. Det är bara att säga det. Jag är ganska ok mesta delen av tiden, men just när jag ska berätta för någon, då blir det extremt jobbigt. Bara jag slår numret så är det jobbigt och det knyter sig i strupen. Alla hör direkt att det är något som är fel, för jag får liksom inte fram något. ”Har det hänt något?” Ja, snyftar jag fram, jag har fått cancer, i magen, vid magmunnen & matstrupen. Sen är det jobbigt en liten stund & sen kan jag berätta om vad som hänt på mer ”sansat” sätt. Nu har jag berättat för så många och så många gånger, så just nu känner jag mig nästan avtrubbad. Jag blir inte speciellt berörd. Märkligt. Är jag i ett förnekelsestadie eller är det just att jag berättat det så många gånger nu? Jag vet inte. Det jag vet är att jag tar dag för dag. Mer kan jag inte göra.

Jag har valt att vara öppen och berätta för ”alla”. Det känns rätt för mig. Jag känner att jag behöver få ihop mitt nätverk, för vi kommer att behöva mycket hjälp & stöd framöver. Det är så jag känner är bäst & rätt för just mig. Jag mår bra av att prata om det. Jag mår inte bra av hysch hysch. Men jag vill verkligen poängtera att det finns inget rätt eller fel angående detta. Alla måste få göra på sitt sätt, för att man själv ska må sitt bästa i denna overkliga och otroligt jobbiga situation.

”Domedag” och födelsedag – samma dag

Fredagen 26/5 var en bisarr dag. Min födelsedag, då fina & glada födelsedagshälsningar vällde in på Facebook. Och ”domedagen”, då vi skulle få veta… fanns det en spridning, var hela jag fylld av cancer, fanns det ens något att göra, VAD ville de göra & när? En bisarr dag.

Vi skulle ju vara där lite innan 10, vi var där kvart i. Vi kunde ju få vänta lite hade de sagt. Det satt andra i väntrummet. Vi väntade, och väntade, och väntade. Sen förstod vi att ett annat par, som var där redan när vi kom, också väntade på besked efter läkarnas konferens. Ok. Plötsligt kom ”min” kontaktsjuksköterska, men hon hämtade det andra paret! Hon är ju min! …tänkte jag, fast jag mycket väl förstår att hon har många fler patienter. Men så kändes det just då. Och då insåg vi att det ju kommer ta en stund för dem att prata, vilket innebar mer väntan för oss. Det kom ett annat par till väntrummet. Detta väntrum är samma för om man ska på gastroskopier mm. Men det visade sig att de var där av samma anledning som oss. Och plötsligt kom en läkare och hämtade dem FÖRE oss! Då tänkte jag att det är kört! De tar det allvarligaste och svåraste fallet sist, för det kommer ta längst tid. Då dippade jag rejält. Allt medan jag febrilt läste gratulationer på Facebook för att fördriva tankarna. ”Hoppas du har en underbar dag!” Det hade jag så mycket hellre haft än det helvetet det var att sitta där och tro att jag skulle få min dödsdom. Nu blev det ganska jobbigt att skriva detta, för jag har inte riktigt tänkt på den stunden så mycket sen, och inte riktigt insett vilken dödsdångest jag hade där och då. Jag vill ju LEVA! Jag vill vara mamma till min son! Fru till min man! Dotter till mina föräldrar! Syster till min syster! Moster till min systerdotter! Vän till mina vänner! Känns knäppt också att lära känna nya fina grannar, och så snabbt i vän-/ bekantskapen berätta om att jag har cancer. Men jag vill berätta, för det är bättre att de som bor närmast vet och förstår vår situation.

JAG VILL LEVA!

Besked

I alla fall, efter 1,5 timmar hämtade kirurgen som vi träffat förra fredagen oss. Inte ”min” kontaktsjuksköterska. Han hade varit tvungen att gå och operera, därför hade vi fått vänta. Det hade inget med typen av besked vi skulle få att göra. En av de andra kontaktsjuksköterskorna fick följa med in på vårt möte. Han sa att han hade goda nyheter. Det visade ingen spridning. Jag var nog så inställd på att det skulle bli ett riktigt dåligt besked, så jag kände mig arg på honom.

Han sa att det fanns några lymfkörtlar precis utanför området, men de var mindre än 1 cm vilket var bra. De brukade vara större om det var cancer i dem. Men det får man se när man tar bort dem, och analysera då.

Det är bra att jag är ung och stark, för då kan de gå in extra tufft. Och det kommer bli väldigt tufft sa han. De vill först ge mig cellgift i 8 veckor. Onkologen är den som vet om det ska göras intravenöst eller oralt. Sen väntar man i 6-8 veckor innan man opererar. Det är en väldigt tuff operation som tar en hel dag. De går in på höger sida av bröstkorgen och bänder upp revbenen, ofta bryter man något/ några revben (kul!). Sen går man in med antingen titthål eller stort hål i magen också. Det blir MINST 9 dygn på sjukhuset varav de första 2 på intensiven. Sen är det återhämtning ett antal veckor (kommer inte ihåg om han sa antal), och sen vill de ge mig cellgift i 8 veckor till!!! Herrejisses! I mitt huvud skulle operation ske inom några veckor. Nu blir operation först i höst! Och hela behandlingen kommer ju nästan att pågå resten av detta året!!! Jättearg kände jag mig för detta!

Han ritade på en bild var cancern sitter på mig, den sitter liksom under och runt övre magmunnen och upp lite i matstrupen. Ritade hur han hoppades att de skulle kunna skära och hur de behöver göra om de inte lyckas krympa den så som de önskar. För de måste ta bort cancern med en marginal. Så eventuellt behöver de ta typ halva magsäcken och halva matstrupen. Och sen får man rekonstruera nytt genom att liksom dra upp magsäcken och göra matstrupe av den också. Känns ju väldigt okul. Kände mig arg över det också. Om den inte krymps, så måste de ta hela magsäcken och mer av strupen. Då får man använda en bit tarm (kommer inte ihåg om det var tolvfingertarmen) och skapa en magsäck och matstrupe av den. Då kände jag mig ännu mer arg! Hur sjutton ska min matsmältning bli i framtiden!?!? Han sa också att det första året efter operationen blir tufft. No kidding! Tankarna snurrar! Han sa att de gör denna operationen varje vecka, och folk mår bra sen. Visst, tänkte jag! Hur ska det bli med näringsupptag? Jobbigt jobbigt!

Jag frågade vad för cancer jag har? Jaha, läser du på nätet eller? sa han då. Det spelar väl ingen roll och det är väl inget konstigt att jag undrar vad jag har för cancer? Det heter adenocarcinom och kallas kardiacancer/ cardiacancer. Siewert typ III.

Jag frågade vad jag kan göra för att förbereda mig på bästa sätt. Jag måste fokusera på att få i mig mat, jag får inte gå ner i vikt. Helst protein. Gärna röra på mig på ett sätt som funkar. Jag kan cykla, men inte gå, för av fotstegen gör det ont.

Biverkningar av cellgifter är väldigt väldigt olika från person till person. Så det är ingen som kan veta hur jag kommer att må. Jag kommer bli trött. Det var det enda som verkade gälla för alla.

Och än en gång sa han att det kommer bli väldigt tufft!

Jag tror det var ungefär det han sa. Kan hända att min man kommer ihåg mer. Sen gick vi och pratade lite med kontaktsjuksköterskan. Fick mer info, en pärm med info om hela förloppet. Om inför operation, om sjukhusvistelse osv. Jag har inte tittat så noga på det ännu. Jag kände att det nog var läge att boka tid hos kuratorn. Jag har sagt till mina närmsta att de måste prata med någon så de orkar, men har inte tänkt på mig själv. Känner mig ok, men det är bäst att boka en tid. Så det har jag gjort, på tisdag.

Efteråt var det en märklig känsla. Jag kände mig fortfarande märkligt arg & irriterad & glad. Min man var väldigt lättad & glad. Vi bestämde oss för att köra till Malmö och smälta det hela över en födelsedagslunch på bästa ”In the Pink”. Det var ju fantastiskt väder! Patrik tog ITP Burger som han slukade för den var så god! Jag tog veckans soppa, en morotssoppa! Så GOD! Och det var det första jag ätit på EVIGHETER som inte gjort ont, och jag åt upp ALLT! WOW!!! Fantastiskt! Ska gå dit i alla fall 1 gång / vecka så länge jag orkar tänker jag. Det är ju bra, nyttig och väldigt god mat! Har du inte varit där, så måste du ta dig dit!

Födelsedagslunch på In the Pink.

Så nu väntar vi på att få en kallelse till onkologen. Vet inte om kallelsen ska komma i nästa vecka eller om de menade att vi ska dit i nästa vecka. Återstår att se. Och om jag kommer ihåg rätt, så vill de påbörja behandlingen veckan efter jag träffat onkologen.

En dag i taget

Så nu är det väntan igen. Och vi tar en dag i taget. Njuter av solen & sommarvärmen. Vardagen rullar ju på ändå. Men det känns verkligen som det gått en hel månad sen vi var på den första gastroskopin förra tisdagen, bara 1,5 veckor sen! Det känns som det gått MINST 1 månad sen dess.

Ja, det här är hela bakgrunden, historiken och situationen i vårt liv just nu. Eftersom jag känt att det inte funkar att ringa runt till alla och rapportera, så behöver jag ett annat sätt att förmedla vad som händer. Då tänkte jag på en blogg. Dessutom är det ett bra sätt för mig att bearbeta och processa, jag gillar att skriva. Så här är min blogg om hur jag går MIN väg från cancer till frisk. Ge mig min energi tillbaka!

Om du orkat läsa allt i detta första mastodontinlägg, så är jag imponerad och väldigt tacksam! Jag lovar att kommande inlägg inte kommer bli lika långa. 🙂

TACK, kram & ta hand om dig! <3

/ellinor