Etikettarkiv: behandling

Vi gratulerar, du har cancer! ♫♪ ♪♫

Så var det för exakt ett år sen. Jag och min älskade man Patrik satt och våndades i väntrummet på kirurgen i Lund medan onkologerna avslutade sin konferens och jag skulle få bekräftat om ”den misstänkta tumören” vid magmunnen var cancer. Detta medan fina gratulationer forsade in på Facebook. Det var nämligen min födelsedag. Grattis grattis! Det var cancer. Det ÄR cancer! Den helvetes skitsjukdomen! Nu har det gått ett år, och det är min födelsedag igen. I förrgår fick jag veta att mina tumörer drygt fördubblats i storlek väldigt plötsligt. Dessutom ser de en misstänkt ny ganska stor tumör i lungan samt en vid binjurarna. Mina provsvar är de sämsta jag haft hittills. Detta trots att jag behandlats med cellgifter sen i februari.

Jag som tänkte att förra året blev en skitfödelsedag, men i år skulle jag ha en härlig en. Tack för det. Det är inte så roligt detta.

Jag behöver DIN hjälp!

Så nu skriver jag ett (för mig) väldigt jobbigt blogginlägg där jag ber dig om hjälp! Jag behöver pengar för att kunna åka till Tyskland, för att kunna köpa en magnetmadrass, kunna fortsätta ta stärkande kosttillskott och äta näringsrik antiinflammatorisk mat. Dessvärre är det så att jag endast får 2000 kr/ månad från Försäkringskassan! Helt sjukt! Ångrar (ekonomiskt) att jag lagt 13 år av mitt liv på att jobba med behandlingar i ett eget företag… det blev jag dels inte rik på (jo, kunskaps-, livserfarenhets- & möte-med-fantastiska-människor-mässigt, men inte ekonomiskt) och får urusel ersättning när jag nu inte kan, fast jag skulle vilja kunna, jobba. Vad är egentligen existensminimum? Känns ganska kasst att vara 48 år och få 2000 kr/ månad!!! Detta trots att jag jobbat och slitit hårt i hela mitt liv! När vi sålde lägenheten och köpte vårt älskade radhus skulle vi egentligen resa till Kalifornien på bröllopsresa samt köpa ny soffa och lite annat till vårt hus för ”vinsten”… de pengarna har ”försvunnit” till att dels överleva varje månad samt täcka utgifter för kosttillskott och annat. Vi lever oerhört snålt, men jag vet ärligt talat inte hur länge vi kommer kunna bo kvar då jag inte kan jobba… vi har ju köpt huset med plan att vi skulle ha två inkomster. Vi får se. Men just nu gäller det faktiskt livet för mig… därför skriver jag väldigt öppet om hur vi har det och varför jag verkligen behöver DIN hjälp!

Så här skrev Eleonor, en fin vän till mig, idag på min födelsedag på min facebook-sida: 

”Som ni alla vet så är vår underbara vän Ellinor sjuk i cancer, och hon kommer att skriva och dela ett blogginlägg snart om utvecklingen av cancern som hon fått veta häromdagen.Det överlåter jag till henne att berätta.

Men då vi är många som tittar på hennes sida idag då det är  💚 hennes födelsedag  💚så vill jag uppmana er till att skänka till den insamling som varit pågående sedan cancerbeskedet.

Hon behöver vår hjälp för att komma iväg till Tyskland igen. Hennes liv hänger på det!

Vi, hennes familj och vänner, vill ha kvar henne i våra liv!! Och då behöver vi hjälpas åt!

Skänk en slant som födelsedagspresent idag!

Alla bäckar små….!”

Insamlingsuppmaning från Ingela

Och för en tid sen drog Ingela, en annan fin vän som drog igång den allra första insamlingen också, igång en ny insamling på Facebook, och jag har inte fått skrivit något om det här förrän nu. Så här skrev Ingela i mitten av mars 2018:

”Hej alla Ellinors fina vänner!

Jag vill tacka alla er för ert stöd i Ellinors kamp mot cancern. En kamp som är och blir både fysiskt, psykiskt och socialt påfrestande. Inte bara för Ellinor utan också för familj, närstående och vänner. Trots tuff medicinsk behandling, operationer, komplikationer, holistisk behandling, emotionellt påfrestande situationer, smärta och tårar lyckas Ellinor hålla glöden, livsglädjen, modet och styrkan vid liv. Fantastiska Ellinor! Jag är så glad att hon var modig nog att åka till Tyskland och ta kompletterande behandling för sjukdomen! Hon har gjort fantastiska framsteg och behandlingen visar att DET GÅR att få cancern att gå tillbaka! Det har inte varit lätt och det har inte varit komplikationsfritt men resultatet visar att det var värt kampen. 

Ellinor har stor erfarenhet o kunskap om holistiskt läkande och hon visar gång på gång att hon inte bara samlar på kunskap – hon ANVÄNDER den och GÖR! Hon ger inte upp – hon fortsätter att äta specialkost, ta extra näringstillskott, ge sin kropp möjligheter att självläka på bästa sätt – jag känner få personer som skulle orka detta ens om kunskapen fanns. Till och med nu när hon fick ett mycket negativt besked om att nya tumörer hittats har hon med sin egenvård lyckats förbättra de värden som såg negativa ut för bara några månader sedan. Det ger hopp! Det ger energi! Det supportar livsglädjen! 

Men cancer ÄR elakt o oberäkneligt. Jag tänker att Ellinor med Henning Saupes hjälp kan ge sin kropp ännu bättre möjlighet till återläkning – om hon kan få möjligheten att åka ner till Tyskland igen för en kompletterande behandling ökar chanserna avsevärt för ett positivt resultat. 

Jag vet att det enda som stoppar Ellinor från att åka är pengar. Hennes inkomst idag är endast 2.000 kr/månad och det finns risk att den sänks redan nu i Maj så det blir knappast bättre ekonomiskt. 

Det ÄR svårt att be om hjälp. Jag vet att Ellinor tycker det är jättejobbigt, speciellt då hon redan har fått hjälp tidigare, därför står det lite still just nu.

Jag tänker att det är inte bra för elaka cancerceller om det står still för länge… därför skriver jag på hennes Facebookvägg ikväll med en vädjan till alla er:

Vi har tidigare hjälpts åt och bidragit till Ellinors förra behandling i Tyskland. Jag tänker att vi kan göra det igen. Tillsammans är vi ju jättestarka! Tillsammans kan vi hjälpa! Inte bara Ellinor, utan också hennes man och son – familj o nära vänner som vill ha kvar henne i sitt liv många år ännu. 

Det Ellinor behöver sponsring till från närstående och vänner för sitt tillfrisknade är framförallt en behandlingsvecka i Tyskland – den kostar ca 78.000 + resekostnader. Hon behöver också pengar till ordinerade mediciner och kosttillskott och skulle behöva investera i en speciell magnetmadrass så hon kan behandla sig hemma också – en kvalitetsmadrass kostar ca 35.000 kr. 

Ellinor har mer än 1000 vänner här på Facebook – om alla kunde skänka 150 kr var skulle alla Ellinors önskningar om behandling och behandlingshjälp kunna genomföras. Det är alltså inte omöjligt! Såklart förstår jag att alla inte har möjlighet till detta även om viljan finns, men någon kanske har möjlighet att skänka lite större belopp än 150 kr och då kan det gå bra ändå  😊 

Även mindre summor kan ge fantastiskt hjälp. 

Tro inte att Ellinor inte agerar själv, hon och hennes man har tagit alla sparpengar, semesterkassa, bröllopsresepengar etc för att finansiera specialmat, mediciner etc och Ellinor söker också stipendium från fonder. 

För att det inte ska gå några pengar till administration och mellanhänder föreslår jag att den som vill och har möjlighet swishar Ellinor direkt på hennes nr: 070 7232883

Visst kan vi? Visst vill vi? Visst agerar vi?”

Länk till fb-inlägget: https://www.facebook.com/ellinor.nilsson/posts/10157204135563835 

Det gäller livet, mitt liv 

Det är väldigt svårt för mig, och de runt om mig, att fatta att det är så här allvarligt… för jag känner inte av dessa tumörerna precis, jag är ganska pigg, mår ganska bra & ser även ut att må ganska bra. Jo, de senaste veckorna har jag känt lite molande ont vid levern, men inte mycket. Men då får jag också en hel del smärtlindring. Detta pga problem (biverkningar) från medicinerna jag får. Det krockar liksom lite i huvudet att förstå att jag har 11 tumörer i levern som mer än fördubblats i storlek väldigt snabbt nu och 2 nya har dykt upp. Mina prover visar också på mycket ökad aktivitet i tumörerna. Min cancer kallas ”the sneaky cancer”, för den beter sig inte riktigt som förväntat… och det kan man ju säga. Först verkade mina cellgifter riktigt bra då värdet gick från 634 till 1200 och sen ner till 193. Jippi! Nästa var 280, men sen, trots fortsatt behandling var det plötsligt 1566 och nu 2933!!! Inte alls bra! 🙁 Jag fick i januari veta att jag har 1-5 år kvar att leva!!! Enligt statistiken. Jag har inte lust att följa statistiken! Jag vill vara, som en av mina onkologer sa, en ”udda fågel”… som (ursäkta mig) ger fingret åt statistiken och lever länge. Jag vill inte dö! Inte nu i alla fall. Alla ska vi en dag dö, men jag är verkligen inte redo att göra det nu. Tänker på min älskade son Ruben (9 år), och min älskade man Patrik… och alla andra som jag älskar… vill förbereda allt för dem så att de ska få det så ”lätt som möjligt” när jag dör, på samma gång som jag inte vill dö. Väldigt kluvet det där. Jag ”ser om mitt hus” på samma gång som jag fajtas med näbbar och klor för att stanna kvar i livet! JAG VILL LEVA & du kan hjälpa mig!

Cancer dödar vänner, och kanske mig…

En gammal kompis från tonåren dog för ett par veckor sedan. Han fick veta att han hade cancer ca 1,5 månad innan, man satte in massiv behandling, men det hjälpte inte! Tänker så på hans familj & närmaste vänner! Så chockerande ofattbart och sorgligt!

Tänker på de vänner jag fått tack vare min cancer under detta året… en underbar indisk kvinna som höll en fantastisk yogaavslappning med oss på Arcadiakliniken och som somnade in ett par veckor senare. En fantastisk man, småbarnspappa från Holland, vars familj jag också fick träffa och lära känna… de gjorde tavlor med familjens handavtryck som minne för de visste att han bara hade veckor kvar. En underbar varm kvinna som vi delade taxi med från flygplatsen till Arcadiakliniken första gången… vi kom varandra väldigt nära och hon dog strax innan jul.

Jag har kommit så nära både döden och livet under detta året! Jag sörjer och gläds på samma gång… är så tacksam att ha fått lära känna dessa fina människor, att få ha mina underbara älsklingar, min familj & mina vänner… både gamla och nya… jag uppskattar livet så mycket… och jag vill leva kvar! Jag är INTE redo att lämna än! Men det är klart jag blir rädd när det växer så trots behandling! Nu måste jag göra ALLT, jag måste åka till Tyskland! Jag är rädd och tänker på allt jag inte gjort, allt jag vill göra… jag har påbörjat en ”bucketlist” som jag kommer att skriva om här i bloggen… för det kan kanske hända att just du eller någon du känner kan hjälpa mig att pricka av mina önskningar. Men jag ska säga dig att det jag allra mest värdesätter är att vara med mina nära & kära! Känner du att du är en av dem, att du tycker om mig & vill träffa mig… hör av dig… det kan helt ärligt vara nu eller aldrig… jag vet inte. Så många säger ”hör av dig när du vill, jag finns här”. Det är ganska klurigt känner jag… för jag vet att du har fullt upp i ditt liv med jobb, barn, aktiviteter, läxläsning osv… jag vet inte när det passar dig… jag är sjukskriven heltid! Jag sitter ensam hemma nästan hela dagarna (vardagar) förutom när ASIH (underbara ASIH = avancerad sjukvård & hospice i hemmet!) kommer. Det är sjuksköterska, arbetsterapeut, kurator, läkare som kommer vars ca 1 ggr/ vecka. De är helt klart det bästa med svensk sjukvård! Känner mig nästan religiös när jag tänker på hur underbara de är! Hade jag inte haft dem, och Dr Henning Saupe, hade jag känt mig väldigt otrygg. Mina onkologer på Isotopterapiavdelningen är dessvärre sjukskrivna och jag får ingen kontinuitet, träffar olika varje gång, ingen som känner och har koll på mig. Det känns ganska otryggt, och det är de som ska ha koll på just min cancer och behandling… det är ju inte så många som kan min cancersort… NEC = neuroendokrin cancer, kan även kallas carcinom.

I alla fall… det jag ville komma fram till är att jag känner att det är mycket lättare att du hör av dig till mig om du vill & kan ses. Jag har mycket mer tid än vad du har, än så länge. Och nu kanske det blir så att du hör av dig och så kan jag inte precis då, snälla… hör av dig igen då. Sen orkar jag inte boka in dejter varje dag, för jag är trött och behöver vila. Jag kanske behöver avboka med kort varsel pga trötthet eller att jag har ont. Men snälla, ge inte upp, jag vill ses! Det går alldeles utmärkt att vara spontan och höra av dig om du kommer på att du har en lucka då vi skulle kunna ses… kom hem till mig eller hämta upp mig, så promenerar vi, bara är eller hänger på stranden eller whatever… 

Jag känner att detta blogginlägg kanske är lite rörigt, ber om ursäkt för det, men jag känner att jag inte heller kan skjuta upp att skriva det, jag behöver få ut det just idag på min födelsedag. Dels för att det är ett år sen, dels för att jag fått nya dåliga besked och dels för att jag är i desperat behov av hjälp! Om du känner att du kan & vill hjälpa till, så är jag oerhört tacksam av hela mitt hjärta om du vill ge mig en extra födelsedagspresent genom att swisha det som är möjligt för just dig! Och vet du vad… kan du inte just nu… så går det bra längre fram också, denna insamlingen löper på. Och har du chans att hjälpa mer än en gång, så får du gärna göra det också… ALLT ÄR JAG OERHÖRT TACKSAM FÖR!!!! <3

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

Så nu sitter jag är ett år senare på min födelsedag och ser alla era fantastiskt glädjande & fina grattishälsningar strömma in på Facebook! Alltså, det är nog det bästa med fb…. när man fyller år! Haha! TACK, det värmer oerhört medan tårarna rullar ner för mina kinder när jag skriver detta och förbannar tumörerna jag har i mig! Om jag räknat rätt när jag bara la ihop alla de olika tumörernas storlek, så har jag ca 22 cm tumörer i min lever… det är ganska mycket det. För bara en väldigt kort tid sedan var de ca 10 cm. Med den utvecklingen är det NU jag behöver just DIN hjälp!

TACK på förhand! Jag och min familj är oerhört tacksamma för all hjälp vi kan få!!! Ni är underbara!

Massor av varma kramar och kärlek! Ta hand om dig & de dina!
<3

Snart operation

Hej fina ni!

Jag vet inte varför jag inte skrivit här. Jag tänker varje dag att jag ska skriva, jag har så mycket jag vill skriva om… och så går dagen och jag har inte skrivit. Det pågår väldigt mycket inom mig. Jag tänker mycket på mina fina vänner som jag lärt känna i Tyskland och har en del kontakt med dem. Det blir väldigt speciellt att lära känna varandra på en cancerklinik i utlandet. Det blir så nära, direkt och på något sätt ”utan filter”. I och för sig behöver det inte alls bli så, men det känns så i detta fallet. De som jobbar på Arcadia sa att vi hade något speciellt mellan oss, att vi var en speciell grupp som var där. Och tänk att jag hade det så båda gångerna jag var där! Känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha fått möta och ta in dessa fantastiska människor i mitt liv! Ni är i mitt hjärta! <3 Jag saknar er!

Jag är väldigt glad och tacksam också för att jag fått en hel del besök senaste tiden, och långa härliga telefonsamtal. Det är jag väldigt glad över!

Förändringar i livet

Jag tänker och funderar en hel del. Att gå igenom detta är ju helt klart en väckarklocka då jag funderar över vad som är viktigt i livet, för mig. Jag har länge velat ändra hur jag jobbar, men jag har inte ”kommit till skott”. Nu när jag ändå är sjukskriven en längre tid, i alla fall året ut, så passar jag på att ta tag i detta. Därför packar jag ihop min klinik och flyttar ut. Då ”tvingar” jag mig till att göra en förändring. Spännande och lite läskigt på samma gång. Så vi får se hur framtiden kommer se ut framöver. Har du bra idéer eller jobbförslag, så är du varmt välkommen. Jag kommer nog att testa lite idéer på er här framöver. 🙂 Men just nu ägnar jag tid åt att packa och tömma min klinik. Puh. Så mycket saker jag har.

Resultat på röntgen och operationsplaner

Nu har jag fått en del besked. Jag gjorde ju en PET CT för 2 veckor sen. Nu vet jag att tumören krympt lite. På det största området var den 5,5 cm tidigare och nu 4,5 cm. Först blev jag lite besviken när de sa det. Jag hade hoppats på mer. Det var ungefär vad läkarna här i Sverige hade förväntat sig, och jag hoppades ju att den skulle krympt mer eftersom jag gjort så mycket mer! Men så igår pratade jag med ”min” professor och han förklarade att storleken inte är det viktiga! Han var så himla glad & nöjd. Nej, det är nämligen så att det viktiga är att cancercellerna dör och att inte nya tillkommer. Och i mitt fall har cancerceller dött och inga nya har tillkommit, dvs INGEN SPRIDNING! 🙂 Och när cancercellerna dör, så finns vävnaden kvar… DÄRFÖR är det inte storleken på tumören som är det viktiga.  Visst, den behövde krympa för att operation skulle vara möjlig, men det är död vävnad. Detta har jag aldrig hört någon säga tidigare. Det låter helt logiskt ju. Så det är faktiskt bra resultat och nu känner jag mig väldigt glad & nöjd! 🙂 Yey!

Imorgon (fredag) ska jag göra ny gastroskopi och efter den prata lite med kirurgen.

På tisdag 19/9 ska vi på ”inskrivning” i Lund. Då har vi samtal med kirurgen, narkosläkaren, sjuksköterska, sjukgymnast, kurator… det tar halva dagen ungefär.

Sen är det dags för operation onsdag 27/9! Jag läggs in kvällen innan, och sen kommer jag vara inlagd i minst 9 dygn. Puh. Första dagarna efter är jag på IVA – intensivvårdsavdelningen. Jag hade fått papper med info om operationen, men de la jag undan när de i samband med nya diagnosen sa att jag skulle glömma allt de sagt. Igår letade jag fram dem och läste igenom. Ja… det blir en tuff period. Och, jag kommer aldrig mer att kunna ligga ner i en platt säng, för då kan maginnehållet riskera att rinna ner i luftstrupen och lungorna. Urk. Det känns ju väldigt jobbigt. De opererar ju bort magmunnen eftersom det är där tumören sitter. De tar även bort en del av magsäcken och matstrupen. Och sen drar de liksom upp resten av magsäcken och fäster den i den resterande matstrupen. Kirurgen sa i maj att de går in både framme på magen och från (min) höger sida, där man går in mellan revbenen och det är inte ovanligt att man råkar bryta revben. Oskönt.

Detta visade och gav kirurgen mig i maj:

Här sitter tumören. Kirurgen har ritat var de kan behöva skära. Förhoppningsvis behöver de inte ta hela magsäcken.
Så här kan det se ut efter operationen. Till vänster har man dragit upp magsäcken och fäst med matstrupen. Till höger har man varit tvungen att ta bort hela magsäcken och använda en bit tarm istället. Hoppas innerligt på den vänstra bilden.

Min professor sa att han hoppas att kirurgen får bort hela tumören, annars kanske man måste komplettera med strålning. Och det vill jag verkligen slippa. Pratade med Dr Henning Saupe om det på Arcadiakliniken. Han sa att strålning inte är så bra i mitt fall eftersom tumören sitter på ett ställe med så mycket vitala delar runt omkring… aortan, bukspottkörteln, lungorna… Hade den suttit mer avgränsat så hade strålning inte varit ett dumt alternativ, men nu… inte så bra. Så vi får hoppas att kirurgen får bort allt vid operationen.

Så här ser informationen ut om tiden efter operationen:

Kören igång igen

I tisdags kväll startade ÄNTLIGEN min älskade kör Joyvoice igen!!! Så himla härligt det är att träffa alla och få komma igång och sjunga igen! Vi började med ”Dancing Queen”! Yey! Efteråt hade jag ganska ont, för magen och magmusklerna används ju en hel del när vi sjunger. Men det är det värt! Och när allt detta är över och jag återhämtat mig så borde jag inte ha ont längre! 🙂 Kan vara med nästa vecka också, sen vet jag inte när det går nästa gång. Men det är något verkligen bra att längta efter.

Sysselsättning och rehab

För att sysselsätta mig under dagarna så har jag även anmält mig till en Qi Gong-kurs. Har gjort en hel del Qi Gong i mitt liv, men det är ett tag sen och jag känner att jag vill göra något när alla andra jobbar & går i skolan. Nu startar den den kursen den dagen som jag ska läggas in på sjukhuset, så jag får se om det bara blir en gång jag kan gå där.

Jag var hos en kurator på sjukhuset i förra veckan. Vi pratade igenom hur jag mår och mina behov samt vad de kan erbjuda. Bl a skickade han en remiss om att vi ska få åka på en ”familjevecka” på ett rehabställe som heter Lydiagården och som ligger utanför Höör (där vi växt upp & halva släkten bor). Sen ska jag gå på medicinsk yoga längre fram och de ska antagligen även skicka remiss till rehabilitering på Vidarkliniken. De sa ju även i maj att det första året efter operationen är tufft, så det gäller att jag boostar och tar hand om mig så väl jag kan, både nu innan och sen efter.

Mycket tankar och oro inför operationen

Det jag tycker är jobbigt med operationen är att jag ska vara inlagd på sjukhuset så länge, att jag inte ska få vara med min älskade familj! Det känns otroligt jobbigt! Jag inser att jag kommer ha det ganska besvärligt och att det dels kanske inte märks hur länge jag är där på samma gång som jag antagligen uppskattar att vara på sjukhus och kunna få hjälp. Men ändå… det känns jobbigt. Första natten, innan operationen, kommer nog vara väldigt jobbig. Oroligt.

Sen känns det såklart oroligt att inte veta om de får bort allt, om de måste ta bort hela magsäcken eller inte, hur själva operationen kommer att gå, kommer revben vara brutna…? Jag känner förtroende för kirurgen, jag oroar mig inte för om hen är kompetent, det är jag övertygad om att hen är.

Hur funkar det med sondmatning, hur känns det? Måste kännas mycket märkligt att inte äta, utan maten kommer in i tarmen genom en slang! Försvinner eventuell hungerskänsla då? När kan jag börja äta igen? Hur funkar det när jag väl börjar äta? Tänk om jag inte kan börja äta? Har det hänt? Tänk om jag får anorexia, jag har ju haft perioder då jag verkligen haft svårt att äta nu. Jag har ju tappat väldigt mycket i vikt. Jag ska vägas varje dag på sjukhuset visst och de frågar varje gång vi har kontakt hur det går med maten samt om jag tappat mer i vikt. Och det har jag ju i princip gjort varje gång de frågat. Det var väldigt märkligt att handla nytt regnställ i söndags, jag köpte 3-4 storlekar mindre än jag brukat göra de senaste åren. Trodde knappt på att jag kunde ha den storleken. Det är ju trevligt, men ”fel” anledning att tappa i vikt.
I Tyskland kollar de varje gång man kommer dit hur fett-, vätske- & muskelbalans ser ut i kroppen. Den är ju viktigare än enbart vikten. Sist hade jag tappat lite i muskler, men fortfarande mest i fett, så det är ju bra. Totala balansen har sett väldigt bara ut – jag hade bättre ”totalt vitalitetsvärde” än Dr Henning Saupe själv sa han! Det känns ju väldigt bra! Bra förutsättningar! Så det är väldigt viktigt att jag promenerar och cyklar på min motionscykel mm nu.

Hur kommer det vara att inte ha någon magmun? Hur mycket kommer det att påverka livet? Kommer jag alltid att ha sura uppstötningar? Får jag aldrig mer böja mig framåt/ neråt?

Hur ont kommer jag att ha? Det känns så konstigt att jag ska behöva 2 personer till hjälp för att kunna gå 25 meter dagen efter operationen. Är det verkligen så illa för alla, eller kan det vara lindrigare för mig? Man måste ju vara ganska dålig för att inte klara av att gå 25 meter utan stöd av 2 personer tänker jag.

Hur kommer det att gå när jag väl får komma hem? Kan jag klara mig själv? Kan jag ta sonen till skolan på morgonen? Om inte det senare går, så kan han gå med ett par grannar, så det är ju skönt. Tack! Hur kommer jag att må mentalt efter operationen? Kommer jag vara deppig eller överlycklig att ”nu är det förhoppningsvis över”?!

Jag får svar på lite imorgon tänker jag när jag träffar några efter gastroskopin. Sen har jag fått 15 min konsultsamtal med fine dr Henning Saupe på måndag eftermiddag. Och på tisdag kommer jag ju få massor av svar på många av mina frågor och funderingar. Och en del går det inte att svara på, det är bara att vänta och se. Ska göra hypnoterapi med min syster också nu innan.

En fin kompis frågade mig igår om det är något jag väldigt gärna vill äta innan operationen. Nej, det känner jag inte. Kom på nu att jag tråkigt nog inte alls förknippar äta med njutning just nu, och så har det varit i över 1 år nu. Oerhört sorgligt. 🙁 Undrar om jag någonsin kommer göra det igen? Ingen aning. Men jag hoppas innerligt att det kommer ändra sig med tiden.

Det jag tänker på just nu är ”min” professor, hur han lät i telefonen… han var så himla GLAD och liksom glättig när han sa hur bra det ser ut på bilderna nu efter behandlingarna! Han är så glad över hur bra allt ser ut! Så det gör även mig glad!

Nu ska jag VERKLIGEN försöka skriva väldigt snart igen! Jag har ju så mycket jag vill berätta. Så, vi hörs snart igen!

PUSS & KRAM & KÄRLEK!!!
/ellinor <3

———————————————————————————————-

Insamlingen fortsätter…

Ni är alldeles FANTASTISKA! I skrivande stund har det kommit in 233 st betalningar och summan är… 84.389 kronor!!! UNDERBARA är ni!!! TACK TACK TACK!!!

Läs gärna om hur insamlingen kom till och vad bakgrunden till den är HÄR. Behovet är fortfarande högst aktuellt.

Utdrag från inlägget min vän skrev:
”Behandlingen i Tyskland, kosttillskott och specialkost får Ellinor såklart betala själv eftersom det är alternativ medicin, då är det plötsligt pengarna som styr om man ska kunna behandla så effektivt som man behöver. Ellinor skulle behöva 2 x 1 veckors behandling på kliniken i Tyskland och det kostar ca 130.000 SEK plus resekostnader, kosttillskott etc.”
Jag har ju varit i Tyskland 2 gånger nu och har lånat av mina föräldrar för att ha råd till det samt använt våra sparade pengar. Eftersom jag inte fått någon sjukpenning utbetald ännu (sjukskrev mig i maj), så har jag inga pengar… inte klokt. Detta är en av anledningarna att jag är så trött på att vara egen företagare. Som det är nu har jag inte råd att köpa mer kosttillskott trots att jag så väl behöver dem. 🙁

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

TACK TACK TACK för all hjälp!!!! KÄRLEK! <3

———————————————————————————————-

Tillbaka efter lite semester kan man säga

Hej fina ni!

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag! Eller, jag kanske inte behöver be om ursäkt, men jag hade ju tänkt skriva för ganska länge sen och gjorde bara inte det. Har njutit av att bara vara med min familj när de varit lediga. Det har liksom bara flutit på. Jag mådde fantastiskt bra efter jag kommit hem från Tyskland! Bättre än jag mått det senaste året! Cyklade runt i Malmö som ”vanligt”. När jag skulle till vårdcentralen för att ta prover & få omlagt min picc-line, så cyklade jag hemifrån vid 10-tiden, var på vårdcentralen, sen shoppade jag, strosade runt på stan, lunchade, strosade, träffade vänner & fikade… och var inte hemma förrän vid 18.30 på kvällen igen! Och jag var eten ens trött efter det! Kommer inte ihåg när jag hade sån energi senast!

Veckan därefter hade jag cytostatikabehandlingar igen, och då började jag må lätt illa för första gången. Det är ju en biverkning man kan få. Sen dess har jag haft det lite hela tiden. Blir även lite åksjuk. Att spy är något av det värsta jag vet, så jag kan hålla mig i det längsta för att slippa det. Och peppar peppar… än så länge har jag inte spytt. 🙂 Jag har mått mindre bra sen förra cytostatikan, haft mindre energi, mycket mindre aptit, haft mer problem med trög mage och nu i helgen även en otrevlig hemorrojd. Det sistnämnda är inte alls roligt, usch och fy! Men… trots att jag haft det så, så mår jag bättre än de flesta andra som går igenom samma som mig har jag förstått. Och jag har mått mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag är övertygad om att det är tack vare min Tysklandsresa, min kosthållning (autoimmunt kostprotokoll kan jag väl säga att jag följer) och alla mina kosttillskott!

I måndags var jag och träffade min läkare (professorn på isotopavdelningen i Lund). Var lite nervös inför det besöket eftersom jag kände mig lite trött och svårt med fokus efter en tuff helg med hemorrojdbesvär. Varken han eller hans kollega har ju varit så positiva till det här med Tyskland. De har ju undrat vad Dr Henning Saupe är för en… ”Vad för sorts läkare är han? Vad hette han sa du? Vad hette kliniken sa du?” Den kvinnliga läkaren sa till och med vid ett tillfälle: ”Är han ens läkare? Det kan man inte vara så säker på på såna där kliniker.” Då blev jag ganska irriterad kan jag säga! Inte nog med att jag jobbar på för fullt för att må så bra jag kan och ta mig igenom detta, så ska jag bli bemött på det viset också!
Så jag ville känna mig stark inför mötet i måndags, för att orka med eventuella liknande ”påhopp”. Han mötte oss på väldigt gott humör, var lite skämtsam till och med. Han sa att ”du ser ju ut att må väldigt bra, förvånande och ovanligt bra för att vara i det här läget av behandlingen!”. Väldigt trevligt att höra! Det har jag fått höra nästan hela vägen, både av sjukvårdspersonal och nästan alla jag möter. En sköterska på vårdcentralen blev lite tårögd sist jag skulle gå därifrån, och sa till mig; ”Jag måste säga att du är fantastisk! Ja, hur du hanterar… ja du är fantastisk!” Jag blev också rörd och väldigt tacksam! Jag är själv förvånad över hus pass bra jag mått måste jag säga, men jag har inte ansträngt mig för att vara så, jag har bara liksom ”varit mig själv”. Känner inte att jag haft någon fasad på något sätt. Det har varit naturligt. Just nu känner jag däremot att jag börjar gå igenom något annat. Men mer om det sen. Åter till måndagen. 🙂

En annan anledning till att läkaren var så glad & positiv var nog att mina värden ser så bra ut. Jag tog en hel massa prover i fredags, bl a S-NSE, som kallas en tumörindikator. Den hade visst varit 41 i början av denna resan. Nu är den 15, och man räknas som frisk vid 17!!! Han sa att det är många andra faktorer som vägs in i hur statusen är, men det är VÄLDIGT POSITIVT att det värdet är så bra! YEY!!!

Han skickade en remiss till att de ska ta upp mig på ronden/ en konferens de olika läkarna från de olika avdelningarna har för att diskutera mig. Detta blir den 8/9. Jag kommer att göra en PET-CT den 31/8 för att se tumören samt eventuell spridning. Sen kan det tänkas att det blir en gastroskopi efter den där konferensen. Antagligen får jag inte besked förrän veckan efter konferensen på vad de sagt där. Sen sa han att han TRODDE att operationen kommer att göras så fort som möjligt efter den konferensen, antagligen inom 2 veckor. Så då blir det typ i mitten/ slutet av september. Jag trodde att den skulle bli tidigast i oktober.

Och… hela tiden är det operationen jag känt/ känner mig mest rädd/ orolig/ nervös inför. Så det påverkar en del hur jag mår just nu. Fokus är att stärka mig både fysiskt och nog mest mentalt inför den. Den är min största utmaning på hela denna resan tror jag. Just att jag inte vet så mycket om den, hur jobbigt kommer det att vara, hur länge måste jag ligga inlagd på sjukhus, hur kommer jag att må efteråt, måste jag sondmatas och hur länge, hur blir det att börja äta efteråt, hur blir mitt näringsupptag…? TUSEN tankar och frågor snurrar i mitt huvud!

Och detta på samma gång som semester och det vi kallar sommar drar sig mot sitt slut. Hösten och vintern är inte min favorittid på året, det är våren och sommaren. Och det här med att vara sjukskriven och ensam när alla andra är i skolan och på jobbet, det känns jättejobbigt!!! Så jag efterlyser VERKLIGEN sällskap! Telefonsamtal och besök är SÅ VÄLKOMNA!!! Jag TROR att alla/ många tänker att jag har så många runt om mig som stöttar, så att just du inte behövs. Men det gör du! Det har inte varit alls många telefonsamtal eller besök faktiskt. Nu menar jag inte att låta gnällig och vill inte heller försöka ge någon dåligt samvete. Jag FÖRSTÅR att man tänker så. Och nu under sommaren har det inte varit så farligt eftersom familjen varit ledig. Och under 1,5 veckor efter jag hade varit i Tyskland så kändes det som att alla hörde av sig på en och samma gång, och det var den enda perioden då jag hade saker inbokat på hela sommaren. Vi hade en släkthelg vid Ringsjön, sen hade jag mina 3 dagars cytostatikabehandling och därefter var vi i Ystad med Patriks familj i 3 dagar. Det var det ENDA vi hade bokat, och just då kändes det som att ”alla” hörde av sig och ville ses… och så kunde jag inte! Jag VILLE ju och hade längtat, men så var jag tvungen att säga nej. Det är inte helt lätt att ringa alla och fråga heller känner jag… dels så tänker jag att ni har så fullt upp med era liv, jobb & vardagen, så jag vill inte störa er. Därför uttrycker jag här & nu min största önskan… när du har en stund över från slutet av augusti och framåt, så önskar jag och blir SÅ GLAD över om du hör av dig i ett telefonsamtal och kanske kommer på en stunds besök! Jag lovar att om jag ligger och vilar, så svarar jag inte. Du behöver inte oroa dig över att du stör mig! Lämna ett meddelande eller skicka ett sms om jag inte svarar. Jag lovar att jag blir JÄTTEGLAD över det!

Oplanerad bloggpaus

Jag började skriva detta inlägg den 16/8 och tänkte avsluta och posta det dagen efter. Dock mådde jag så dåligt efter den cytostatikabehandlingen, mådde vääääldigt illa! Hu! Så jag klarade inte av att skriva klart det då.

Men, vet ni… torsdagen den 17/8 hade jag min SISTA cytostatikabehandling!!! TJOHO!!! Underbart! Så glad att slippa det framöver! Dock hade jag det kämpigt med illamående. Dagen efter var jag tvungen att försöka fokusera på att packa eftersom jag reste till Tyskland igen på lördagsmorgonen tillsammans med min älskade syster Anette. Så jag är här nu och mår underbart! Skriver ett separat inlägg om det.

Sista cytostatikabehandlingen!!!

Insamlingen fortsätter…

Ni är alldeles FANTASTISKA! I skrivande stund har det kommit in 227 st betalningar och summan är… 81.961 kronor!!! UNDERBARA är ni!!! TACK TACK TACK!!!

Läs gärna om hur insamlingen kom till och vad bakgrunden till den är HÄR.

Utdrag från inlägget min vän skrev:
”Behandlingen i Tyskland, kosttillskott och specialkost får Ellinor såklart betala själv eftersom det är alternativ medicin, då är det plötsligt pengarna som styr om man ska kunna behandla så effektivt som man behöver. Ellinor skulle behöva 2 x 1 veckors behandling på kliniken i Tyskland och det kostar ca 130.000 SEK plus resekostnader, kosttillskott etc.”
Nu är jag i Tyskland och denna veckan kostar 65.000 SEK plus flygresor, mediciner och kosttillskott… puh. Så det är en hel del.

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

TACK för all hjälp!!!! KÄRLEK! <3

Ta hand om dig! Det gör jag verkligen också!
KRAM!
/ellinor

Överlycklig och upprörd på samma gång…

Låter nästan som en viss låt… ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”…

Först & främst… TACK!!!

Ni är fantastiska!!! I skrivande stund har 174 Swishgåvor kommit in och hela 49.811 kronor!!! Otroligt!!! TACK! Ni anar inte hur det känns! Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! Jag skulle vilja springa hem & krama varenda en av er! Jag tänker på er väldigt mycket… gamla barndomskompisar, klasskompisar, kollegor, kursare, föräldrar till sonens kompisar, sonens lärare, vår bankkontakt, släktingar, föräldrar, syskon & kompisar till vänner… och människor jag inte ens känner! <3

På något sätt skulle jag vilja redovisa era gåvor… delvis för att ni då kan se om just er gåva kommit fram och delvis för att på det viset ”hylla” och tacka er. Jag tänkte inte skriva ut hur mycket var och en har gett utan hela tiden uppdatera med namn, antalet gåvor och totala summan. Låter det ok? Och är det någon som inte vill att jag ska skriva dennes namn, säg bara till så gör jag inte det.

Jag är alldeles… jag kan inte förstå att det här händer på riktigt! KÄRLEK!!!!! <3

PLÖTSLIGT VET JAG INGENTING!

Igår (dagen innan cellgiftsbehandlingen) var jag och tog blodprover och på eftermiddagen skulle läkaren ringa mig för att höra hur jag mått & mår. Detta för att de ska veta om de behöver ändra något med cellgiftsbehandlingen.
Vid 18-tiden ringde hon. Jag har ju mått ganska bra ändå tycker jag. Men så sa hon att mina vita blodkroppar inte mådde så bra. I torsdags när jag tog prover hade de varit dåliga och i gårdagens såg det ut som de hade börjat repa sig lite.

Och då sa hon att VI STÄLLER IN MORGONDAGENS BEHANDLING!!! Va!?! Det har ingen sagt att det skulle kunna hända. De har bara uttryckt att de kanske behöver ändra dosen/ styrkan på behandlingen. Och nu vet vi inte när behandlingen kommer att ske istället?

Det är ju lite besvärligt att jag ska få cellgiftsbehandling 3 dagar i sträck, och det måste visst vara så också sa hon när jag frågade. Så nu vet jag inte om det kan bli onsdag-fredag eller om det måste flyttas till nästa vecka istället?!?

Och flyttas det till nästa vecka, så kan jag inte åka till Tyskland då!!! Allt är ju planerat in i minsta detalj… flygbiljetter köpta, fritidstider är ändrade, kattvakt är fixad, Ruben skulle vara hos farmor & farfar… Nu vet jag inte hur någonting blir!?!

Jag känner verkligen att jag inte hanterar såna här förändringar särskilt bra. Känner mig väldigt uppstressad.
Hon sa att någon skulle ringa mig idag, så får vi se vad de säger. Och så måste jag kontakta Tyskland och höra vad de säger om det hela… har de ens plats om vi kommer en vecka senare?!
SKIT!

Nu har de ringt

Ok, nu har de ringt. Jag ska vara inne på provtagningen på sjukhuset i Lund imorgon senast kl 8.00. Sen blir det jobbiga 2 timmar att vänta på besked om mina värden är ok eller inte. Hoppas verkligen att de är ok så jag kan få behandling onsdag-fredag och resa till Tyskland som planerat.

Har även varit i kontakt med Tyskland som sa att jag inte skulle oroa mig, de har plats för mig en vecka senare om det skulle bli så.  Ok, då kan jag andas lite lugnare. Puh.

Håll alla tummar för att värdena är ok imorgon!!!

Ännu mer fantastiskt!

Idag lånar jag ut ett av rummen på mitt jobb (Enerqikliniken) till Ingemar Thid på Biomix. Ingemar är en av få som gör thermografiundersökningar, s.k. alternativ mammografi. Ingemar håller annars till i Stockholm, men förra sommaren inledde vi ett ”samarbete” som innebär att skåningar har möjlighet att få gjort thermografi genom att Ingemar gör en liten ”Skåneturné”. Ingemar har skrivit en kommentar på Facebook för några dagar sen om att han ”har en plan”. Igår när han hämtade nycklarna till kliniken berättade han om sin plan… Nu blir jag rörd igen. Han skänker dagens intäkter för thermografiundersökningarna till min insamling! När hans kunder ska betala så ber han dem swisha summan till mig istället! Alltså!!! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga! All denna fantastiska godhet! Ger hopp om oss människor! Så TACK Ingemar!!! <3

Fundering…

Förra gången jag var på provtagningen på sjukhuset här i Malmö så var det en yngre kille som darrade när han skulle ta proverna. Jag klarade inte av att titta på varken honom eller hans händer, för jag blev ju helt nervös av hans darrande. Det gick bra trots allt. Men det är ju märkligt att någon så darrig jobbar med provtagning. Var han nervös eller är han så darrig?

Igår när jag var där igen, så såg jag honom när jag satt & väntade, och hoppades lite att jag inte skulle få honom. Medan jag satt där och väntade ropade de plötsligt från receptionen till en annan att ”din patient blöder, du får fixa det”. Det var inte darrige killen utan en annan kollega till honom som det gällde. När det var min tur fick jag ”blodkillen” istället. Han tog proverna snabbt och smidigt. Sen fick jag ju bomullstussen att hålla emot, som man brukar få. Men han ville väldigt snabbt sätta på plåster, jag hade inte hunnit hålla nästan. Så sa han: ”Det är så konstigt, alla mina patienter blöder”. På samma gång liksom bara ”duttade” han med bomullstussen. Så sa jag, men om du håller emot en stund. Så tryckte jag en liten stund… och vips, så blödde det inte. ”Oj, det kanske är så man ska göra!” sa han då!!?!? Alltså, är det inte basic knowledge att man behöver trycka/ hålla emot en liten stund för att stoppa blödningen!?

Så min fundering är vad de som sommarjobbar på provtagningen i Malmö har för utbildning? Undrar om det är likadant i Lund imorgon? Jag återkommer om det. 🙂

Olika stilar

Liten genomgång av några av mina huvudbonader. Har inte riktigt fått till den där turbanen på egen hand än. Men jag trivs ganska bra med bart huvud ska jag säga. 🙂

Mary, som rakade av håret har hjälpt mig med turban.
Ljusturkos väldigt skön bambumössa.
Härlig rosa bambuknytmössa.
Blommig keps, har även en silvrig.
Färgglad härlig skarvas som jag fick av Mira.
Favoriten, från Ikea. 😛

Insamlingen fortsätter…

Läs gärna om hur insamlingen kom till och vad bakgrunden till den är HÄR.

Så här du hjälpa:

Swish: 0707-232883 Mottagare är Ellinor Nilsson.
Bankkonto: 8214-9, 964 106 655-1 i Swedbank

För dig som inte är i Sverige:
IBAN: SE92 8000 0821 4969 3404 4147
Bankens BIC: SWEDSESS
Kontohavare: Ellinor Nilsson
Bankens namn: Swedbank

TACK för all hjälp!!!! KÄRLEK! <3

Ha en underbar dag! Nu ska jag vila lite & så hoppas jag VERKLIGEN att det blir behandling denna veckan så att det kan bli Tyskland på söndag!
Kram & kärlek! <3
/ellinor

Kost & näring…

 …det s.k. alternativa

Jag kom på att jag inte alls nämnt vad jag gör förutom cytostatikabehandlingarna och att jag ska resa till Tyskland. Det är så självklart och naturligt för mig, så jag har inte ens tänkt på att jag kanske skulle skriva om det. Jag tar nämligen alltid tillskott av olika slag och det har jag gjort sen många år nu. Runt 2001 blev jag rejält, vad man då kallade, utbränd. Innan dess tänkte jag inte så mycket på vad jag åt eller om det var näring i det, bara det var gott och att jag var sugen på det just då. Och det tog ännu ett tag innan jag började bli medveten om det.

Akupunkturen och den utbildningen var en början då jag började inse att det jag stoppar i mig påverkar mig. Det var kanske i den vevan också som ”Du är vad du äter” med Anna Skipper gick på TV, och jag hittade boken ”Den självläkande människan” av Sanna Ehdin. I år är det mitt 13:e år med mitt företag Enerqikliniken. Och precis när jag var nystartad gick jag min första utbildning inom kost & näring… ”Mag- & tarmhälsa” i Alpha Plus regi. Wow! Det var så bra, och jag fattade knappt hälften den första gången. De pratade om leverns fas 1 & fas 2 & en massa annat som jag inte hade en aning om. Alpha Plus startades av Peter Wilhelmsson, som jag hade läst om på Sanna Ehdins blogg precis innan. Peter är en fantastisk närings- och funktionsmedicinare med över 35 års erfarenhet, och inte minst har han blivit en mentor och vän genom årens lopp. Jag har nämligen gått i princip alla utbildningar som varit i Skåne och även en del i Stockholm under de senaste 13 åren.

Det var när jag kom i kontakt med dessa utbildningar inom kost och näring som jag fick ”den sista pusselbiten” till att äntligen få tillbaka energin efter min utbrändhet. Akupunkturen, qi gong, yoga och lite annat hade gjort mycket. Men det var när jag ändrade mina kostvanor och började ta bra kosttillskott som jag började må riktigt bra igen. Mer energi, fungerande menscykel och mage-tarmar…

Så därför har jag inte riktigt tänkt på att nämna vad jag gör, eller försöker göra, varje dag. Jag har dels fått råd av Dr. Henning Saupe på Arcadiakliniken, sen även av en kollega på IFM-kliniken i Falun och från andra kollegor som har resulterat i att jag just nu tar följande:

  • ProteaZym – proteinenzymer, proteas. För ett antal år sen var jag på en utbildning med Dr. DicQie Fuller som själv botat sin cancer i tarmarna med hjälp av hög dos av just dessa enzymer. De ska tas mellan måltiderna för att gå ut i kroppen och jobba, tar man dem till maten så hjälper de till att smälta den.
  • Pau D’Arco-te – jag kokar upp 1 liter som jag sen dricker under dagen.
  • Liposomal vitamin C
  • Kolloidalt silver
  • CBD-olja
  • Vitamin D3 15.000-18.000 IE / dag
  • Cellsyre i mitt vatten
  • Vitamin E Plus, som innehåller mycket selen
  • B-vitaminer; Metyl-B-Plex och B-relax.
  • Gurkmejashot, fast nu har jag glömt göra ny… måste komma ihåg att göra det.
  • Keso / kvarg/ kesella med linfröolja
  • pH-balans
  • Psylliumfröskal vid behov
  • Smoothie varje dag med bra proteinpulver (olika från Alpha Plus),  lecitin, mighty greens (alger, gräs & annat) och rödbeta i.
  • Probiotika
  • Sen tar jag även smärtstillande medicin och vid behov median som får igång tarmarna
  • Väntar på att få hem mariatistel och vitamin B17 också.

Jag tror det var allt. Puh. Så ni ser, det är en hel del att göra varje dag. 🙂 Fick idag veta att mitt blodvärde gått ner från 115 till 105 på en vecka, så jag ska se till att få i mig mer mörkgröna bladgrönsaker och får eventuellt köpa hem Ferronol också för att få upp det. Men mina blodplättar är väldigt bra, vilket de var nöjda med. Just min cytostatika har nämligen som vanlig biverkning att påverka blodet, därför måste jag kolla det varje vecka.

Nu ryker håret

På tal om biverkningar… Sen i söndags har jag börjat tappa hår, och i morse blev hårborsten väldigt full av hår. Så imorgon eftermiddag rakar vi av håret. DET kommer att kännas. För hittills känner jag mig fortfarande som att det är overkligt och att det handlar om någon annan… eller jag vet inte… jag känner mig ganska ok mentalt i alla fall. Men det här med håret blir ju väldigt tydligt. så det är som en ”mental tröskel” jag ska över. Jag vet att jag kommer var ok med det sen och jag vet att håret kommer tillbaka. Men just imorgon kommer det nog att kännas. Lägger ut bild sen. Tänk gärna lite extra på mig imorgon eftermiddag.

En fundering om insamling

Jag har fått en hel del meddelanden från er vänner som tycker att jag borde sätta igång en insamling med tanke på min fråga om hjälp med fonder och att Tysklandsresan kostar en del. Många bäckar små… är till stor hjälp!!! Skulle gärna få lite tankar kring det och tips om hur man gör det smartast, enklast och bäst i så fall. TACK på förhand!

Ha en fin kväll & ta hand om dig!
KRAMAR & KÄRLEK! <3
/ellinor

Long time no see

Det har gått lite tid sen mitt senaste inlägg. Jag är väldigt trött, mest i hjärnan och har svårt med fokus känner jag. Och nu har jag så mycket jag vill skriva om, så jag tror jag får dela upp det i flera inlägg. 😉 Förutom tröttheten så är jag ok för det mesta. Har haft ont i magen lite mer igen sen i fredags. Hade även ont i först min ena arm och sen den andra, den var nästan helt obrukbar i ett par dagar, men nu är båda bra. Jag ligger ju och vilar mycket mer än jag brukar, så jag kan ha legat fel.  Så, egentligen… hade jag inte varit så trött, så hade jag mått som vanligt nästan. Just det… har ju en tråkig smak i munnen och inte precis någon matlust. Och så är jag sjukt hungrig på samma gång. Ge mig gärna tips på vad jag skulle kunna äta! 🙂 Behöver inspiration. Känner att jag behöver bra protein för att bli mätt. Jag äter glutenfritt, laktosfritt (gärna mejerifritt), inte socker, undviker tomat, potatis och övriga i den familjen, svamp undviker jag också. Sen kan det inte vara för ”skarpa” och starka smaker heller… det gillar inte magen. 😀

Ögonbryn

Förra veckan fick jag ok från läkarna att tatuera ögonbryn. Tog extra blodprover på måndagen för att kolla så jag inte var infektionskänslig, och de såg bra ut. Så på tisdagen gjorde jag min första tatuering någonsin. Har funderat i många år på att tatuera mig, men aldrig kunnat bestämma vad & var jag vill ha. Nu blev det då ögonbryn! DET hade jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag känner att ögonbryn gör väldigt mycket för utseendet och att man känner sig som sig själv, utan dem skulle det kännas väldigt konstigt. Ja, man kan sminka dit dem, men jag skulle bli tokig av att göra det varje dag, och så skulle de se helt sneda och konstiga ut säkert. Så, eftersom jag inte vill ha peruk valde jag att använda rekvisitionen jag fick från sjukhuset på det. Man ska göra en påfyllning inom 4-8 veckor ungefär och sen ska de hålla i ca 3 år, om jag kommer ihåg rätt.

Jag gick till 1st Eyebrows här i Malmö. Blev så väl omhändertagen och det kändes väldigt proffsigt. Blev ju inte lite nervös när det skrevs i media under måndagen och tisdagen om att många inom just den branschen fuskar, inte har tillräcklig utbildning och inte gör rätt vid tatueringen. Men jag blev ju rekommenderad av perukbutiken på sjukhusområdet, och hon var väldigt noga med att jag verkligen skulle ha fått ok från läkarna, för egentligen får de inte göra det när man är igång med cytostatikabehandling. Jag fick en bedövningskräm, så det kändes i princip inte alls. Ögonbrynen är ju mycket mörkare nu innan sårskorpan trillat av, så det ska bli spännande att se hur det blir. Just nu ser jag ganska rolig ut, för skorpan har trillat av fläckvis. Ser ut som leopardögonbryn eller något. Haha.

Före
Efter

Tyskland, here we come!

Just det, nu är det klart med Tyskland. Jag och min man reser den 9/7 och stannar en vecka. Att det skulle vara så svårt att hitta flyg från Köpenhamn till Frankfurt, som inte kostade 11.000:- per person alternativt tog 30 timmar med ett gäng mellanlandningar!!! Otroligt. Till slut hittade vi ett med mellanlandning i Berlin till någorlunda ok pris och med ok restid. Vi blir hämtade av Arcadiakliniken på flygplatsen och sen väntar ca 2 timmars bilresa innan vi kommer fram till ”kurparken”. Ser så väldigt mycket fram emot detta! Bra & nyttig mat, vila, behandlingar varje dag… När jag kommer dit tar de en mängd prover och gör undersökningar för att helt exakt bestämma vilka behandlingar som är bäst för just mig. Önskar så att detta var i Sverige, så jag kunde vara där hela tiden alternativt lite mer.

Jag skulle behöva hjälp

Tysklandsresan är ju inte precis gratis. En vecka kostar 6500 euro max (eftersom vi inte vet exakt vilka behandlingar som ska göras på mig förrän vi kommer dit, så vet vi att detta är maxkostnaden för en vecka), sen tillkommer resan och Patriks kost & logi. Och sen ska vi ju åka en vecka till i augusti.
Det finns ju en mängd fonder och stipendier där man kan söka pengar till just sådana situationer som min. Jag har dock inte orken riktigt till att leta och söka. Är det någon som har lust att hjälpa mig med att försöka hitta detta? Hade verkligen uppskattat den hjälpen!!! Säg till mig i så fall, är ni ett par stycken, så kan ni ju kanske dela upp det på något sätt mellan er. Jag har en vän som sagt att hon kan hjälpa redan. <3

Jag hoppas du hade en härlig midsommar! Jag mös med mina älskade killar & tog det lugnt!

Jag återkommer väldigt snart med nya inlägg, för jag har ju en mental kö av ämnen jag vill ta upp. 😉

Ta hand om dig!
Kram & kärlek! <3
/ellinor

 

GLAD MIDSOMMAR!

Premiär för cytostatika, student, sommarlov, 10 år av kärlek – intensiv vecka

Vilka intensiva dagar det varit denna vecka. Ska försöka samla ihop mig till att skriva lite (fast det blev ganska mycket), men jag vet inte hur sammanhängande det kommer att bli, för det känns som en rullgardin dragits ner, det är släckt & stängt & står en skylt med ”semester” utanför… var? Till min hjärna. Det är ingen ork eller verksamhet alls där sen igår känns det som.

Jag tror det är en kombination av alla mediciner som proppats i mig de senaste dagarna och att jag nu kan ”landa lite”. Idag är det 1 (EN?!?!) månad sen gastroskopiläkaren sa att jag hade en ”misstänkt tumör”. Förstår inte hur det bara kan vara en månad sen! Det känns som en evighet sen. Det har varit så intensivt och min hjärna har gått på högvarv sen dess. Att ta in all info, processa, att vänta på besked, alla intryck, funderingar…

Nu är vi igång med behandlingen, har fått cytostatika (cellgifter) 3 dagar i rad. Jag vet planen. Tyskland är planerat, jag och Patrik åker en vecka den 9/7 och sen en blir det en vecka till efter sista cytostatikaomgången i augusti. Men då behöver Patrik stanna hemma för skolan har börjat. Får se vem som kan följa med mig istället, för de rekommenderar att man har någon med sig.

Cytostatikabehandling

I tisdags började det. När de satte picclinen i armen blev jag ledsen, inte för att det kändes, utan för att då blev det till slut PÅ RIKTIGT! Puh. Tufft. Jag tycker att picclinen är oerhört störig! Min hud är känslig och reagerar på klistret på plåster och omslag, så jag fick ett specialplåster dag 2, men det bara rullar ner sig & lossnar. Igår frågade jag om jag kunde få en port-a-cat (venport?) istället, som man kan leva normalt med och inte märker av. Vet att andra fått det. Men det var blankt NEJ! Det får man bara om man ska ha den resten av livet typ. Orkar inte riktigt diskutera. Är trött. Så trött.

När första cytostatikabehandlingen sattes igång var det otroligt mycket info att ta in, och blev känslosamt även när de satte igång den. Sköterskorna och all personalen på onkologen är jättefina. Känns lite hemtrevligt på något sätt. Alla hälsar och pratar med varandra, en varm & fin stämning, även mellan oss patienter.

På toaletten står det en lapp om att vi ska ha locket nere när vi spolar samt att vi ska spola 2 gånger, för rester av cytostatikan kommer ut genom urin & avföring.

cytostatikabehandling

Jag kände mig förvånansvärt ok och som vanligt efter dag 1. Vi körde hem och jag vilade innan vi sen körde för att fira världens finaste student – min älskade systerdotter Julia! Så STOLT jag är över henne! Älskar henne otroligt mycket! Många vänner och släktingar där som jag träffade för första gången sen beskedet om cancer. Det kändes skönt att ses, och att fokus var på Julia. 🙂

Jag, Julia, min syster Anette & min son Ruben. <3
Andra cytostatikabehandlingen

Min fina väninna Madde skulle till Lund, så jag fick skjuts av henne. Var där tidigt, så jag gick in till perukbutiken Carl M som ligger på sjukhusområdet. Köpte 2 bambumössor (så sköna) att ha när håret tappats. Vill inte ha någon peruk. Man kan visst bli ganska frusen speciellt om natten. Efter dagens behandling kände jag mig lite mer trött. Och påverkad på något subtilt sätt.

Tredje cytostatikabehandlingen

Tack vare Facebook & vänner fick jag skjuts hemifrån till sjukhuset av någon jag aldrig träffat tidigare. Ett fint möte & en härlig människa, tack Anette L för skjutsen! Tack Annette B för att du förde oss samman. <3

Nu har en annan trötthet kommit. Känner mig väldigt känslosam & labil också. Känslorna utanpå på något sätt. Sjuksköterskorna sa att det är antagligen kortisonet som jag får mot illamående, som gör att jag känner mig så. Får 3 olika mediciner mot illamående, och de har funkat hittills. Eftersom jag kände mig så trött fick jag ligga i en säng & få behandlingen. Väldigt skönt.

Det tar 1 timme för själva cytostatika att pumpas in, sen ska det pumpas in dropp efter för att skölja. Totalt ska det ta ca 1,5 timmar med lite fix före & efter samt svar på frågor från denna frågvisa patient. Men hittills verkar jag hamna på ca 2 timmar totalt.

Lite intim info, kan hoppas över för den känslige 🙂

Eftersom jag sen lång tid ätit mest flytande, och för ett par månader sen slutade med kaffe, så har mina tarmar varit trögare. Jag brukar inte ha problem annars med toalettbesök, men nu har det varit lite kämpigt sen ett tag tillbaka. Jag är så van att prata om mage, tarmar & avföring i mitt jobb, så för mig är detta ingen ”big deal”. 🙂 Normalt ska man gå på toaletten för ”nr 2” 1-3 gånger per dag. Ja, det är sant! Då står det inte kvar i kroppen och ”förgiftar” oss, det ska ut. Senaste tiden har jag gått varannan till var tredje dag! Väldigt jobbigt. Men sen i fredags, då jag började med en ny smärtlindrande tablett, så har jag inte kunnat gå alls på toaletten!!! En biverkning av den medicinen är att tarmarna blir trögare. Och sen gör även medicinerna jag får mot illamående att de blir tröga. Så jag var ganska så DESPERAT redan i tisdags med att få hjälp med det. Har gjort allt det jag själv vet normalt funkar… hög dos magnesium, c-vitamin, UltraTarm, få i mig omega 3 oljor, MCT-olja… men det har inte varit tillräckligt.

I onsdags kunde jag knappt tänka på något annat än att få bajsa. 🙂 Receptet från läkaren med ”propplösare” hade inte kommit in. Efter behandlingen sa en av sköterskorna att hon skulle sitta och bevaka min journal tills hon slutade jobba den dagen och ringa när receptet kom in. Till slut ringde hon, skickade iväg mannen till apoteket och tog medicinen. Kunde knappt sova och inte heller äta för det var så fullt i tarmarna.

Igår förmiddag lossnade det. Och FY, så räligt det var! Det är en väldigt speciell doft av både urin och avföring när det är cytostatika i det. Inte en doft jag gillar. 🙁 Äntligen var det igång. Men OJ så igång det var! Tror jag gick 19 gånger på toa på ett dygn! Helt slut av bara det. Så fort jag rörde på mig körde det igång i magen och jag fick rusa på toa. Nu har det äntligen lugnat sig.

Hjärnan har tagit semester

Sen dag 3 har jag varit helt stängd i hjärnan. En trötthet som inte går att beskriva. Och idag var det skolavslutning för älskade sonen! Mannen jobbade, men min fina syster & föräldrar kom och var med. Sen var de kvar halva dagen och höll sällskap, sommarlovsfikade, hjälpte till med lite städning, blomvattning, handling av mat, diskmaskinsfix mm. Jag var helt slut. Kunde inte tänka. Kändes som ögonen hängde nere vid knäna. När de körde gick jag och la mig medan sonen läste tidning. Sen kom han upp och låg & läste & mös med mig. Jag är inte så rolig just nu.

Ja, och jag är fortfarande alldeles överkänslig av hela situationen och mediciner, så jag började gråta när jag pratade med en av Rubens klasskompisars mamma på skolavslutningen (fast jag egentligen inte var ledsen), såg att då blev min familj också ledsen, och sen kunde jag liksom inte riktigt sluta. Gick runt där och snörvlade. Tack, snörvel, hej, snyft, ha det skönt på sommarlovet, snörvel, ska ni vara hemma i sommar, snyft… 🙂

Tyskland är planerat nu

Just det, en kvart innan allra första cytostatikabehandlingen i tisdags hade jag telefonmöte med Dr. Henning Saupe från Arcadiakliniken i Tyskland. Han är så bra! Känns så tydligt & tryggt med honom. Han sa att min cytostatika är en tuff sort, som jag kommer känna av. Allra helst hade han velat behandla mig varje dag som jag får cytostatika, men det är ju inte möjligt eftersom jag är här i Sverige och han är i Tyskland. Så då får man göra det bästa av situationen. Efter andra behandlingsomgången reser jag och Patrik ner en vecka (9/7) och sen en vecka till efter den allra sista i mitten av augusti. Dessutom gav han mig en massa råd om kost & näring & annat som jag behöver göra för att stötta och stärka så mycket som möjligt.

Idag har jag fått alla detaljer kring behandlingsveckan i Tyskland. Som jag längtar. Det ingår massagebehandlingar, samtalsterapi, fantastisk mat, det ligger vackert i en ”kurpark” förutom alla medicinska behandlingar. De fokuserar på helheten, att man mår bra själsligt, mentalt, fysiskt… Dessutom ingår det 2 massagebehandlingar för den som reser med mig. Han kan även boka annat om han vill.

Jag rekommenderar verkligen att gå in på deras hemsida och se filmerna om kliniken och deras behandlingar.

Så nu ska vi hitta bra flygresor till Frankfurt.

10 år av kärlek

Och som om denna veckan inte är intensiv ändå, så är det idag även 10 år sen jag och min älskade man Patrik blev vi! Fick fantastiska blommor! Vi får fira mer när jag har mer enerqi! Oerhört tacksam och lycklig över oss! <3

Kärlek!

Tror detta var allt som hänt sen i tisdags. Helt slut nu. Vi hörs mer framöver. Ha en ljuvlig helg!

Kramar & kärlek i massor! <3
/ellinor

Det är till att vara väldigt speciell

Vill bara kort säga att samtalet med Dr. Henning Saupe på Arcadiakliniken i Tyskland idag (igår, onsdag) gick bra. Dock var det ju en lite konstig situation eftersom min diagnos ändrats sen jag mailade och bokade tiden, och att jag ännu inte träffat någon onkolog här som berättat om behandlingsplanen.

Vi pratade lite om min sorts cancer, neuroendokrin cancer. Den är VÄLDIGT ovanlig! Bara 2 % av all upptäckt cancer är just neuroendokrin, och av dessa är just min sort en av de ovanligaste. Är man speciell så är man. 😉 Så det är egentligen inte så många läkare som har erfarenhet av just min cancer.

Henning berättade också att det länge varit okänt vad som orsakar denna sort, men att man nu vet lite mer… så troligen hände något när jag var ett litet embryo, något med mitt DNA, mina gener… som gjorde att jag fick denna defekten. Sen har den legat där och vilat, tills den utlöstes… kanske av min stressiga höst då jag åt en hel del choklad för att dämpa min stress.

Idag (torsdag), på förmiddagen, ska vi träffa en professor (överläkare och docent) inom onkologi & patologi på SUS i Lund för att prata mer om min cancer och hur vi ska attackera den. Sen ska jag boka en ny tid för att prata igenom hela planen med Henning. Så jag återkommer när jag vet mer. Ska även träffa kuratorn på eftermiddagen, så jag skriver när jag hinner och orkar. Men antagligen påbörjas cellgiftsbehandling i nästa vecka och någon gång i sommar blir det en tur till Tyskland för behandling där också.

Vi hörs snart igen! Sov gott!
Kram & kärlek!
/ellinor <3

En lite sämre dag idag

Träff med professor på torsdag

Då har jag ÄNTLIGEN fått kontakt med de som ska ha hand om mig nu (i Lund). Jag är inte mycket klokare än, men blir förhoppningsvis det på torsdag. Och onsdag, då jag har Skypekonsultation med Dr Henning Saupe från Arcadiakliniken.

Det jag vet nu är att det är en ”speciell och inte supervanlig diagnos, 1 av 500 i Sverige får den”. Sen sa de att om jag läser på nätet så stämmer inte det som står där, då det inte är uppdaterat. De vill börja behandlingen i nästa vecka, vilket också verkar vara cellgiftsbehandling. Ska ta nya prover på onsdag inför den. Men annars så får jag veta behandlingsplanen och allt på torsdag. Väntan och tålamod.

”Hur mår du?”

Jag får den frågan så många gånger varje dag. Det är ju självklart och naturligt att fråga, jag förstår så väl att man undrar. Det är bara lite jobbigt att svara på den. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga ”BRA!”, men det kan jag inte. Det är inte bra. Det är skitjobbigt. Det är som det är. Och just i skrivande stund är det riktigt skitkasst! Jag har gråtit en bra stund nu, och kan inte sluta.

Idag är det lovdag i skolan, och jag & Ruben skulle vara hemma tillsammans. I helgen kom jag dock till insikt om att jag MÅSTE sova en stund varje dag, på dagen. På natten sover jag ju ca 2-2,5 timmar, vaknar av att jag har ont, sen är jag kanske vaken minst 1 timme, somnar om & sover ca 2-2,5 timmar till, vaknar osv. Och det är oerhört viktigt för hälsan, läkningen och inte minst ork & energi att jag sover tillräckligt. Så då insåg jag att just nu kan jag inte vara ensam med Ruben en hel dag. För jag måste sova. Så då bestämde vi att han skulle hem till en kompis och leka efter lunch idag. Vi skulle cykla dit, och jag tycker ju om att cykla, och det är ljuvligt sommarväder idag. Men när jag kom hem hade jag jätteont!!! Det har jag inte fått av att cykla innan. Det har jag fått av promenader och efter övningar med kören. Jag försökte bara vänta ut det först, men det släppte inte. Tog en av de där värktabletterna jag helst inte vill ta, för de har morfin i sig, försöker spara dem till innan jag ska sova om jag har väldigt ont. Tog en, men den hjälpte inte. Då blev jag så ledsen. Och sen har jag inte kunnat sluta gråta. Och tänker också att det var ju väldigt onödigt att jag tog den där tabletten när den inte ens hjälpte.

Jag vill inte ha det så här! Jag vill inte ha ont! Jag vill inte vara trött! Jag vill kunna sova! Jag vill orka vara med min älskade son! Jag vill kunna cykla! Jag vill kunna äta! Jag vill fixa iordning i hemmet! Jag vill påta i trädgården! Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Men det har det ju inte varit på länge. Kan inte ens komma ihåg när det var som vanligt sist.

Igår kväll när jag skulle läsa för sonen innan han skulle sova, så frågade han:
– Är alla sorters cancer dödliga?
– Nej, sa jag.
– Är din cancer dödlig mamma?
– Nej, sa jag.
Fast precis när jag sagt det, så slog det mig, att det vet jag ju faktiskt inte. För jag vet knappt något alls om min cancer. Men jag har inte planerat att den ska ta död på mig. Vi ska alla dö någon gång, det är det enda som är säkert, men jag har tänkt vänta ett tag med det där. Vill bara få veta vad Henning i Tyskland och sen professorn i Lund tänker & vet om min cancer, samt vad bästa planen är & när vi startar.

Tänker på och funderar över när jag ska raka av mig håret. Men jag vet ju inte än om de cellgifter de vill ge mig nu kommer göra att jag tappar håret. Det är inte alla sorter som gör det. Undrar vilka biverkningar dessa cellgifterna kommer ha? De som jag skulle fått, innan de upptäckte att jag hade en annan sorts cancer, när de trodde att jag hade cardiacancer… de hade inga roliga biverkningar alls. Jag skulle få 3 olika sorters cellgifter. Jag skulle få problem med slemhinnorna, vilket skulle ge stora blåsor i munnen. Jag skulle få neurologiska biverkningar som skulle yttra sig i känslighet mot kyla, jag kunde få svårt att ta i kalla saker från kylen & frysen, skulle behöva ha vantar, skulle inte kunna dricka kalla saker. Dessutom skulle jag få domningar & känselnedsättning i fingrar och svårt med finmotoriken, fumlig. Det var viktigt att ha koll på att det avtog någon dag efter jag fått cellgifterna, för annars var det risk att det blev bestående. Och då skulle jag inte kunna jobba som akupunktör sen, för jag skulle inte kunna hålla & sätta nålarna. Jag skulle tappa håret inom 3 veckor. Jag skulle bli infektionskänslig, benmärgen skulle påverkas… Inga kul grejor alls.
Och jag VET att jag bara skulle glömma allt detta, eftersom jag inte har cardiacancer utan neuroendokrin cancer med en helt annan behandling, men det kan jag inte förrän jag vet den nya planen, vad för cellgifter de vill ge mig nu istället och vilka biverkningar de har. Det har liksom etsat sig fast i min hjärna och kommer nog inte försvinna förrän jag fått en ny konkret plan. Undrar om det kommer bli värre eller likadana biverkningar? Hoppas innerligt att det blir bättre. Men, vad det än blir, så ska jag igenom det. Det är ju en väldigt begränsad period i mitt liv det kommer att pågå.

Så. Nu känns det bättre. Jag behövde skriva om allt detta. Behövde få ut det. Nu kan jag andas igen. 🙂

Angående frågan ”Hur mår du?”. Jag menar verkligen inte att du inte får fråga mig det. Jag lovar. Ville bara att du ska förstå om jag inte riktigt orkar svara på den.

Och så är det bra att veta att jag behöver sova lite på dagen. Men då har jag telefonen på ljudlöst så det innebär inte att du inte får höra av dig.

Underbara blommor & en nalle & alla hälsningar…

Jag har tänkt i flera dagar att jag måste tacka… TACK underbara ni! Jag har fått blommor, så himla fina och idag fick jag ett paket med en liten nalle!
TACK TACK TACK!!! Ni anar inte hur mitt hjärta svämmar över av lycka & glädje över detta!

Och alla era meddelanden, hälsningar, kommentarer… Ni gör mig starkare & gladare! TACK TACK TACK!!! Jag är så lyckligt lottad som har ett sånt fantastiskt stöd! Kärlek! <3

Fick ett paket med en liten nalle idag.<3

Ta hand om dig!
Kramar & kärlek! <3
/ellinor

Kan telefonen ringa NU?

Idag har varit en enda lång frustrerad väntan på att telefonen ska ringa. Känns som jag varit fastklistrad vill telefonen och har hoppat en halvmeter upp i luften när den ringt, blivit ”besviken” när det inte stått ”Okänd” i displayen. Och när det väl stod ”Okänd” i displayen i eftermiddags så var det ”bara” dietisten som ville kolla hur läget är och hur det gått med mat senaste veckan.

Vill ju bara få en tid till nya onkologen så jag får veta vad planen är nu då!!! Kommer på mig själv att tänka på saker som jag ställt in mig på med den ”gamla” planen, men den gälla ju inte längre. Såg när jag loggade in i ”Mina sidor” på 1177 att kirurgen skrivit in att det ska göras en skopi i juli.

Hade inte fått något svar från Tyskland angående hur & var jag skulle skicka min journal & USB-minnet med mina röntgenbilder. Mailade och undrade. Så då ringde de! 🙂 Kändes väldigt bra att prata med dem, även om det var sekreteraren och inte någon läkare. Hon hade även ordnat en tidigare tid för Skype-konsultationen med Dr Henning Saupe, så det blir redan nästa vecka! Den 7/6. Yey!

Hade även en telefonkonsultation med en kunnig kollega med mycket erfarenhet av cancer. Vill poängtera att hon inte behandlat cancer, för det får inte vi ”alternativmedicinare” göra här i Sverige. Men hon har haft många i sin närhet och hon kan det här med kost & näring väldigt väldigt väl! Så nu har jag fått bra konkreta råd kring det. Har fått & läst så många olika råd, och har känt att det är omöjligt för mig att reda ut vad just jag ska följa. Speciellt eftersom det är så begränsat vad jag kan få i mig. Känns skönt med en konkret plan.

Varför skriver jag inlägg mitt i natten då?

Hade ont i magen innan ikväll, och då blir jag så trött, men jag kunde inte ligga ner. Så jag halvsatt i soffan och somnade där. Vaknade för ca 1 timme sen och behövde få i mig lite smoothie & te innan jag kan lägga mig. Försöker göra vad jag kan för att förhoppningsvis slippa vakna vid 4-tiden av att ha ont pga hunger. Så här sitter jag. Blev lite för pigg. Satte på ett poddavsnitt som jag inte lyssnat klart på, och så började jag skriva. För jag har liksom en inre rastlöshet/ oro/ frustration över att inte veta planen.

Min fine trädgårdsexpertkompis kom hit efter han slutat jobbet. Så planerade vi vår lilla trädgård, och planen känns jättebra! Det är jag glad över! Ser verkligen fram emot Malmö Garden show i helgen, ska dit både lördag och söndag tänkte jag (hoppas jag orkar och inte har för ont). Och sen är det även loppis i kolonistugeområdet Östra Sommarstaden, som ligger granne med där vi bor, nu i helgen. Hoppas på ok väder.

Nej, nu ska jag försöka sova och hoppas på telefonsamtal imorgon.

Godnatt! Hoppas du redan sover väldigt gott!
KRAM! Och TACK igen för alla fantastiska kommentarer & meddelanden! Det värmer & stärker mig!
Kärlek! <3
/ellinor