Lycka är min kör!

Ända sen allt det här började, för hela 3,5 veckor sen… helt otroligt!!! Känns som det är flera månader sen den där läkaren sa att jag hade en ”misstänkt tumör”! Kan inte förstå hur det bara är 3,5 veckor sen!? Jag har dubbel- och trippelkollat i kalendern, men det är verkligen inte längre tid som gått. I alla fall… ända sen allt det här började, så har jag tänkt att jag måste dedikera ett blogginlägg till min älskade kör! <3

I mars började jag sjunga i Joyvoice, en glädjefylld popkör. Jag hade inte sjungit i kör sen jag var liten, eller jo, testade en kör genom något studieförbund i Malmö i mitten av 90-talet. Men den var trist. MIN kör däremot, är allt annat än trist!! Redan första gången delades vi in i stämmor, övade lite och sen satte vi nästan hela ”I’m so excited”! Redan första gången!!! Så coolt, kul & otroligt!

Under våren har kören varit min höjdpunkt varje vecka! Jag har längtat och njutit! Fast på samma gång var det när jag sjöng i kören som jag insåg mer och mer att jag hade problem med magen. Jag fick ont. Jag hade problem med magstödet. Jag kände att jag var hes och kände inte riktigt igen min röst. Jag kunde inte ta i på samma sätt som jag brukar kunna. Jag pratade med min underbara körledare Natalie och frågade om hon hade tips på bra övningar för att få igång magstödet samt att komma förbi smärtan & stelheten/ spänningen i musklerna över mitten av magen. Så det var där jag blev mer och mer medveten om mitt problem.

Vissa gånger kunde jag, till min stora sorg, inte ta mig dit, för jag hade för ont och hade inte lyckats få i mig mat innan. Det kan ju ta en timme eller så att få i mig maten pga att det gör ont, och får jag inte i mig maten får jag mer ont, så då kunde jag inte sticka iväg.

Min kör var på tisdagkvällar. Jag gjorde min första gastroskopi en tisdageftermiddag, då när läkaren sa att jag hade ”en misstänkt tumör”. Chocken var ju som att köra i 190 km/ timme rakt in i en mur. Jag hade sagt till min körledare att jag skulle på gastroskopin och att jag inte visste om jag skulle kunna sjunga på kvällen, så hon visste det. Dessutom skulle vi som skulle sjunga solo på vår konsert just den kvällen öva extra. Konserten var kommande vecka. Så jag stack dit. Shaken AND stirred kände jag mig. Känslorna utanpå. Men så SKÖNT det var att gå dit. Jag sjöng, och grät lite, pratade med Natalie och ett par av de andra om mitt chockartade besked. Det var jätteskönt att jag gick dit! Befriande på något sätt.

Så kören har verkligen varit med mig denna jobbiga vår, stärkande och glädjande!

Veckan efter, tisdagen den 23/5 skulle vi ha vårt genrep i kören, konserten var dagen efter. Det hade varit en omtumlande vecka då jag fått veta att jag hade cancer, jag hade inte lyssnat på låtarna en enda gång, inte övat, inte tittat på vilka rörelser vi skulle göra, den ena låten kunde jag inte texten på… så jag kände att jag fick strunta i det hela. De hade en plan B för om jag inte skulle kunna göra mitt solo. Men på eftermiddagen la jag mig för att vila på spikmattan, och så satte jag på låtarna. Sjöng igenom dem en gång, och bestämde mig för att gå dit. Smsade att jag fick se hur länge jag orkade vara där, att jag kanske fick gå & sätta mig om jag blev trött. Såklart var det ett superbra beslut! Ja, jag blev trött, kände mig svimfärdig (det var en av de supervarma dagarna), hade ont… men med stödet från mina nya vänner i kören & att få sjunga! Det känns som det lyfter mig över allting! Känner mig nästan religiös när jag tänker på känslan det ger mig. 😛

Då bestämde jag att ”jag kör”, jag är med på konserten! The show must go on! UNDERBART roligt var det!!! Vi var 2 körer, som aldrig hade träffats tidigare, aldrig hade övat tillsammans tidigare, som bara satte det! Amazing! Och nästan fullsatt i Carolikyrkan. Efter den kvällen var det som jag fick en obeskrivlig inre styrka och ett lugn, och det har jag känt sen dess. <3

När jag fick veta behandlingsplanen, den första, som verkade vara behandling typ resten av året. Då var den största sorgen nästan när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga med kören i höst! 🙁 Men nu, med den nya behandlingsplanen, så kan jag ha lite hopp om att kanske kunna vara med lite i alla fall. 🙂 Hoppet är det sista som överger en, eller hur är det nu man säger. 🙂

En del kommer att säga att ”du kan alltid sjunga sen, det viktiga är behandlingen och att du blir frisk”. Visst är det så. Det är samma sak med att jag så gärna skulle vilja kunna bada i sommar, vilket PICC-line i armen inte verkar tillåta. ”Det är bara en sommar, sen kan du bada igen.” Ja, visst är det så, det förstår jag också. Men, jag vet också att för MIG är dessa saker, som att sjunga och att bada något jag VET att jag mår väldigt bra av, som gör mig glad, lycklig & stark. Om det finns sätt att jag kan få göra det, som kan hjälpa mig att ta mig igenom denna prövningstid, så vill jag göra det. Så, nu när jag vet att jag kan få en venport/ porta-någonting istället för PICC-line, så vill jag ha det istället. Så då kan jag bada och göra vad jag vill. Och finns det en chans att jag kan sjunga med kören i höst, så VILL jag göra det. För är det något jag lärt mig när jag för massor av år sen var utbränd och sen genom 13 års erfarenhet i mitt jobb på Enerqikliniken, så är det att när man har det tufft, så behöver man hitta och göra de olika små & stora saker som gör just MIG gladare & starkare! Och det är så individuellt vad det är. För mig är det just dessa sakerna tillsammans med att få vara med min älskade son & man, att ha mina nära & kära… mitt ”enerqinätverk”, att skriva i bloggen, att njuta av vårt hus, uteplats, grannar och inte minst vår älskade katt Mimmi… för MIG är det dessa saker som just JAG behöver för att bli mitt gladaste & starkaste jag, som hjälper mig att gå från cancer till frisk.

Alla behöver vi hitta vad det är som gör just oss gladare, lyckligare, starkare… som boostar oss. Och det finns inget färdigt facit på vad det är. Det är inte samma för alla. Jag anser att alla är skyldiga sig själv att veta sina egna ”lyckogrejor” eller hur man ska uttrycka det. Ibland kan man till och med behöva skriva upp det någonstans, för att kunna ta fram och påminna sig om det när man är låg. För just när man är låg, då är det kanske inte ”lyckogrejorna” det första man tänker på. Om man då har skrivit upp det någonstans, så kan man kanske påminna sig om det, läsa där och försöka göra något av det ÄVEN om det känns väldigt motigt och lönlöst… för så kände jag med att ens gå och öva med kören, men så gav det så MYCKET!

Gör dig själv en tjänst, sätt dig ner och tänk igenom vad just DU mår bra av, blir glad, lycklig & stark av… eller där du känner trygghet & lugn, att du kan bara slappna av & vara… Det kan vara vad som helst… en viss låt eller bok, en viss plats, att prata med en viss kompis, att skriva av dig, att springa, göra yoga, att skrika, att se en viss film, att vara vid havet, i skogen, med hästar eller andra djur… vad som helst! Och, det kan ändra sig med tiden vad du känner att du behöver. Något kanske inte påverkar dig på samma härliga sätt längre, stryk det då. Och något nytt dyker upp som får dig att må precis så bra som just du förtjänar. Det är vi alla värda!

Så, jag vill kunna bada i sommar och göra vad jag kan för att sjunga med min underbara kör i höst! <3

Och jag måste säga TACK från hela mitt hjärta till Natalie och mina nya vänner i kören! Ni är amazing! <3

Älskade kören - Joyvoice!
Joyvoice

KRAM & KÄRLEK! <3
/ellinor

 

2 reaktioner på ”Lycka är min kör!

Kommentera