Mixed emotions

Ja, då blev det väldigt verkligt! På tisdag börjar behandlingen med cellgifterna. Samma dag som min älskade systerdotter tar studenten. 🙁

Idag träffade vi professorn. Han var lite som en professor ”ska vara”… lite yvigt hår, tofflor som typ gnisselknarrade när han gick, hade skrivit ut många sidor ur min journal (om ifall att datorn skulle slockna) som han satt och bläddrade och antecknade i. Han var både klar och tydlig på samma gång som han inte var det. Vissa saker svarade han på, men vi kände nästan som han inte hade svarat på samma gång. Förvirrande. När jag var hos onkologen förra veckan hade hon en färdig grön mapp med all info, var väldigt pedagogisk och berättade allt väldigt grundligt. Så var det inte idag. Och när jag var hos kirurgen innan dess, så fick vi en röd pärm med all info insatt. Så var det inte idag.

Sen skulle jag träffat en kontaktsjuksköterska efter mötet med professorn, men hon var inte där, så hennes kollega fick hoppa in och försöka ge oss all info. Men då hon inte brukar göra det, så var det inte så klart och tydligt heller. Till slut gick vi därifrån med lite blandade papper och information i en liten hög. Och en del förvirring blandat med klarhet. Blandade känslor.

På tisdag 13/6 börjar det

På tisdag ska jag komma på morgonen för att först få insatt min PICC-line. Den kommer att sitta i min ena överarm hela behandlingstiden, dvs hela sommaren, och genom den ska jag få cellgifterna. Jag ska erkänna att just nu är mitt huvud så fullproppat med information från alla håll, och jag känner mig lite överväldigad av hela situationen, så jag kan eventuellt skriva saker som jag senare upptäcker att de inte stämmer.
Förra onkologen sa att det går bra att duscha med den, men inte bada. Jag som hade sett framför mig att jag skulle hänga på stranden och Kallis om jag mådde ok och sommar-Sverige visade sig från sin bästa sida. Måste fråga om det inte går att lösa på något sätt.

Sen börjar själva behandlingen. Jag ska få cellgiftsbehandling 3 dagar i sträck, alltså tisdag-torsdag i nästa vecka. Sen är det paus i 3 veckor, följt av 3 dagars behandling igen, paus 3 veckor osv. Totalt ska jag få 4 behandlingsomgångar. Om jag har räknat och skrivit rätt i min kalender, så lyckas jag exakt pricka in hela sonens sommarlov. Börjar nästa vecka då han har skolavslutning på fredagen, och sista behandlingsomgången är i mitten av augusti då han börjar skolan igen. Tänker såklart mycket på honom, hur detta kommer påverka honom… och såklart min man.

Angående biverkningar… det enda som var klart och tydligt är att jag kommer bli trött (fatigue uttrycker de det som) och må illa samt kommer tappa håret. En rekvisition skrevs för att jag ska kunna skaffa peruk och göra tatuering av ögonbryn och/eller eyeliner. Peruk har jag inte tänkt att jag vill ha. Jag har kort hår, ser inte det som en superstor grej att raka av mig det (just nu i alla fall). Kan ha färgglada coola turbaner, scarves, sjalar utifrån humör. Kan ju önska mig lite härliga i present. 🙂 Men det här med ögonbryn och ögonfransar hade jag inte riktigt tänkt på. Den får jag fundera rejält på.

De andra hemska biverkningarna som den förra onkologen beskrev… de kan jag också få… eventuellt. Blåsor/ svamp i munnen & slemhinnorna, känselbortfall i händer & fötter bl.a. Just det, med mitt ena cellgift så var det viktigt att ha koll på mitt blodvärde, för det kunde påverkas.
Hoppas verkligen slippa de flesta av dem. Allra helst allihop. Det är ju väldigt individuellt hur man mår vid cellgiftsbehandling. Ringde de som har hand om själva behandlingen sen för att fråga om tider för onsdagen och torsdagen (för de hade jag inte fått). Hon sa att för varje behandlingsomgång, så brukar man känna av mer och mer. Logiskt.

Det känns väldigt omtumlande detta. Det känns bra att komma igång på samma gång som det verkligen är på riktigt nu. Jag har verkligen cancer och ska få cellgifter in i min kropp. Undrar om jag kommer bli mentalt knockad på tisdag när jag inser att cellgiftet åker in i min kropp. Nu börjar fighten… kriget… kampen… min väg från cancer till frisk, för att få tillbaka min enerqi.

Fick utskrivet en ny värktablett, för att se om det gör att jag kan få sova lite bättre & mer. Det är ju så viktigt med sömn & återhämtning. Tänker att jag kommer ju vara känsligare för alla eventuella biverkningar om jag inte sover. Men när jag läste bipacksedeln, så vågade jag inte ta den utan att prata med läkaren igen. Den är beroendeframkallande och man måste ta den var 12:e timme och får inte sluta utan att prata med läkare pga abstinensbesvär. Och listan med biverkningar… OMG!

Väntar på att få ett nytt samtal med Henning i Tyskland nu när jag vet behandlingsplanen här. Så får vi se vad han säger och hur planen blir med Tyskland.

Nu känner jag att jag inte orkar fokusera längre. Skriver mer imorgon eller en annan dag.

Fick denna av älskade sonen idag! <3 ”Jag älskar dig mamma även om du har canser”
KÄRLEK!!!

Ta hand om dig!
Kramar & kärlek! <3
/ellinor

17 reaktioner på ”Mixed emotions

  1. Tänker på dig!
    Jag kunde inte bada när jag hade piccline! Men hör med dem, det kan ju ha ändrats. Och den rekvisionen, kan inte den användas till andra huvudbonader?

  2. Vill bara att du ska veta att jag tänker på och hejar på dig. Min mamma har precis blivit opererad för bröstcancer och ska också få sin PICC-line insatt på tisdag. Fast i Kristianstad. Cancer suger. Kram! ❤💪

  3. Har svårt att ta in allt…det känns emellanåt som det gäller någon helt annan…inte min syster!💔…men precis som du skriver så är det vägen från cancer till frisk!❤️
    Älskar dej också fastän du har cancer❤️❤️…och antingen du har hår eller inte!😘❤️

  4. Hej kära goa söta Ellinor! Vi håller tummarna att behandlingen ska gå så smidigt som möjligt .Och att den dumma cancern ger med sig så snabbt som möjligt. Massor av
    KRAMAR

  5. Finaste Ellinor. Tänker så mycket på dig. Du är fantastisk som delar med dig av dina tankar och upplevelser. All energi och kärlek till dig och din familj. Det här kommer ni komma segrande ur!!!!!!

  6. Elinor,
    Då var det alltså dags för cellgifter. Det är verkligen skit, på riktigt. Och på så många plan. Men nu är det som det är och vilken lycka att vi ändå har forskning och kunskap som åtminstone ger oss en plan när cancern slår till. Jag upplevde det som en stor mental utmaning att så att säga ”tillåta mig att överlåta min kropp till sjukvården”. Att acceptera behandlingen. Att tro på forskning och mediciner. Inte helt lätt, men det hjälper om man innerst inne känner att man gör rätt som tillåter behandlingen. Då kan man se det som ett projekt, något som ska utföras och där jag är en spelare och där min roll är att ”stå ut”. Du kommer med all sannolikhet att må dåligt, riktigt dåligt. Det är ju någonstans givet. Vore konstigt annars. Men fokusera på projektet. På tidplanen. Varje behandling är ett steg närmare den sista. Efter varje behandling kommer du må sämre, det är bara att acceptera. Men ett tips är att inte bli sjukdomen, att försöka att inte vara sjuk och försöka att inte se sjuk ut. Varken för sin egen eller andras skull. Jag tror på den goda kraften i Positivt tänkande. Om man orkar, förstås. Jag tänker på dig Elinor. Jag vet att du har ett helvete just nu. Det blir bättre. En jobbig sak som ingen riktigt berättade är att allt smakar riktigt illa med cellgifter, speciellt i slutet. Tom vanligt vatten smakar pyton. Köp hem Vichyvatten, det funkar. Ett annat tips är att sätta en säng vid matbordet så att du kan vara med när de andra äter, gör läxor osv. Det är också skönt att kunna ligga på olika ställen under dagarna när du mår som sämst. Förhoppningsvis kommer du må bra och nästan som vanligt mellan behandlingarna.
    Oj, detta blev lite långt. Men jag finns här om du vill ha fler tips 🙂
    Kraaaam

    1. TACK fina Nomie!
      Ja, det är ungefär så jag tänker… jag har planen och behöver låta detta hända/ gå igenom detta för att komma ut på andra sidan.
      Har förstått att det är som du säger, att det är väldigt tufft och blir värre & värre. Men på samma gång så svårt att FÖRSTÅ det på riktigt nu innan behandlingen börjat. Det är ju så overkligt och börjar bli verkligt på samma gång.
      Jag väljer också att tro på min behandling och att den är den bästa för mig & att jag & läkarna, både här hemma och eventuellt i Tyskland vet & gör det absolut bästa för mig.
      Vi har pratat vid ett tillfälle om att ha en säng kanske på bottenvåningen, men sen har vi glömt det igen.
      Känns oerhört frustrerande det här med aptit, illamående & smak… jag har ju inte kunnat äta på så länge nu och LÄNGTAR så efter att kunna göra det. Läkarna sa att jag kommer ju ha mindre ont när jag äter när cellgiften verkat lite… blev så glad först över det, att jag skulle kunna äta utan smärta! Tills jag kom på det här med biverkningarna. Vill ju bara kunna äta!!! 🙂
      Stort stort TACK för att du skriver!!!
      Varma kramar!!!! <3

Kommentera