Livet tar sig oanade vägar

Jag har cancer

Senaste 1,5 veckorna känns om det gått en månad. Så mycket har hänt och så mycket har känts. Det är lika bra att säga det direkt. Jag har cancer. Det var jag totalt ovetande om för en vecka sen. För 1,5 vecka sen fick jag veta att jag hade en ”misstänkt tumör”. Innan dess trodde jag att jag kanske hade esofagit – inflammation i matstrupen. BAM! Plötsligt händer det ju… någon annan, tänker man, men denna gången är det faktiskt JAG! Väldigt overkligt. Vet inte om jag kunnat ta in och förstå det riktigt ännu.

(Oops! Detta första inlägg blev galet långt, jag vill bara varna dig. Orkar du läsa allt så är du fantastisk. Tack på förhand. Jag lovar att kommande inlägg inte blir lika långa.)

Jag ska börja från början…

Det började egentligen i slutet av förra sommaren. Just nu kommer jag inte ihåg exakt vad jag kände, men jag hade lite småont i magen. Jag kopplade ihop det med stress… det har varit mycket med min mamma som varit sjuk ganska länge, vi planerade ett överraskningsbröllop (och då kan man ju inte precis be om hjälp) mitt i när vi skulle fixa vår lägenhet inför försäljning. Och så är jag ju egen företagare, vilket är en stress i sig.

Under hösten blev det värre, och jag kopplade det till stress inför flytten. Det var mycket som skulle göras inför flytten och jag jobbade lite mer intensivt för att kunna vara ledig i samband med den. En del känslor var med också då jag bott i lägenheten vi skulle lämna i 21 år. Men vi hade längtat efter större väldigt länge. Nu skulle vi flytta till ett litet härligt nybyggt radhus, med vår egen lilla täppa. Det hände lite annat runtomkring och då fick jag mycket mer ont. Det kändes som gallan, men den har jag opererat bort 2001. Gick till vårdcentralen, som sa att det verkade troligt att det var gallan, mer specifikt gallgången som blivit inflammerad eller något. Fick jag mer ont skulle jag ta mig till akuten. Det fick jag och åkte till akuten. Ett ultraljud gjordes och min gallgång såg ”så fin och gracil ut”, så det var nog gastrit. Jag hade ju mer ont åt höger sida, men de sa ändå att det var gastrit. Ok. Jag kontaktade kollegor inom den s.k. komplementära hälsovården, för det är ganska svårt att behandla sig själv (tycker jag), svårt att se skogen för alla träden och att vara objektiv. Jag följde deras råd och tyckte att det var lite lugnare efter flytten, i slutet av december och början av januari (om jag kommer ihåg rätt). Men sen kändes det som att det jag gjorde inte funkade längre. Fick mer ont och det kändes som det flyttade sig mer mot mitten. Tänkte att då har de väl rätt i att det är gastrit. Men jag tyckte det var konstigt, för den mesta stressen hade lagt sig. Och vi stortrivdes i vårt härliga hus. I och för sig vet jag mycket väl att stressymtom kan hålla i sig eller komma när allt lugnat sig, för då känner kroppen att man ”har tid” att ta hand om det som den lagt åt sidan när det var ”panik- & flykt-tillstånd”. Så jag fortsatte att försöka behandla mig med både örter, hälsokost, vanliga mediciner, ändrade kosten, frågade kollegor… Något kunde hjälpa lite inledningsvis, för att sen tappa sin verkan.

Till saken hör att jag i mitt jobb hjälper andra med bl a magproblem. Jag gjorde allt det jag råder dem till att göra. Och när det inte funkade på mig började jag nästan känna mig ifrågasättande… ”kan jag verkligen någonting?”. Men de som gick till mig den perioden blev bättre, mycket bättre, i stort sett helt bra. Varför funkade det då inte på mig? Jag förstod ingenting.

Hela tiden var det som att smärtan/ besvären ändrade sig lite. Jag förstod verkligen inte. Sen på Sportlovet skulle jag vara ledig med sonen och fick plötsligt jätteont, högre upp vid bröstbenet. Kändes verkligen obehagligt. Jag ringde min vårdcentral som sa att jag skulle åka raka vägen in till akuten och säga att jag hade ”misstänkta bröstsmärtor”. Jag vet ju att hjärtinfarkt hos kvinnor har mycket mer diffusa symtom än hos män, bl a magsmärtor eller mag-/tarmproblem är ett vanligt symtom. Men jag trodde inte riktigt på det i mitt fall. Men ont gjorde det, så vi åkte in. EKG var normalt och jag fick än en gång veta att det var gastrit. Omeprazol & Gaviscon skulle jag testa. Jag var desperat och gjorde det. Omeprazol hjälpte inte, men Gaviscon kunde lugna lite.

Härefter fick jag gradvis svårt att äta. Kommer inte riktigt ihåg när det började. Det gjorde väldigt ont när mat kom ner i magen. Med tiden även direkt när mat eller dryck kom ner i matstrupen & magmunnen. Jag slutade helt med kaffe. Inga starka kryddor. Ingen svårsmält mat. Smoothies, sötpotatis, fisk, soppa, fröknäcke… Jag hade konstant ont, varenda minut. Det var som en ständig hemsk molande träningsvärk hela vägen runt mitten av bålen, som ett band runt ryggen och magen. Och som blev värre och värre smärtattacker när jag fick ner något i magen. Jag fick äta lite och ofta, för blev jag hungrig, så fick jag hemska smärtor av det. Jag fick äta något innan jag la mig, för att ändå vakna någon gång mellan kl 2-5 på natten av att jag hade smärtor och fick gå upp & få något i mig. Det tärde på mig. Jag jobbade mindre. Jag fick stanna hemma eller gå hem från jobbet ibland. Jag var konstant trött och hade konstant ont. Och så har jag det fortfarande. Jag vet inte hur länge jag haft det så nu, ett par månader kanske.

Jag hittade att esofagit – inflammation i matstrupen har exakt dessa symtom. Försökte hitta hur man läker det. Kontaktade någon mer kollega angående det. Men det blev bara värre. Så då hörde jag av mig till min vårdcentral igen. Fick en ganska snabb tid, fredagen den 28/4. Läkaren trodde också att det var en esofagit, kanske ett magsår, eller kanske något annat. Så sa han. Så skickade han en remiss till gastroskopi. Och skrev ut Esomeprazol till mig, den skulle inte vara som Omeprazol, den skulle hjälpa bra. Desperat som jag var, så tog jag den. Jag fick mer ont, mycket mer ont över helgen. Tänkte att det kanske blir värre först, eller behöver tid att fungera. Måndagen var helgdag, så tisdagen ringde jag och berättade att jag fått mycket mer ont. Jag skulle sluta ta den för det var biverkningar. De sa att de kunde se att remissen skickats och öppnats av mottagande klinik och tyckte att jag skulle ringa och be dem skynda på gastroskopin. Jag lyckades inte pricka in deras telefontider utan mailade dem. Kämpade på en vecka till. Fick bara mer och mer ont. Sen kände jag att jag kan inte jobba så här längre. Jag har för ont. Jag är för trött. Jag orkar inte fokusera. Då jag inte sjukskrivit mig på mina 13 år som egenföretagare, så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Kontaktade min vårdcentral, som pratade med min läkare och sa att ”om jag tyckte jag fortfarande behövde det fick jag ringa nästa måndag”. Dessutom sa den jag pratade med där att hon såg att ”min remiss till gastroskopi signerats och skickats dagen innan”. Mycket märkligt, då en annan sagt veckan innan att det redan mottagits av gastroskopikliniken. Förvirrande. Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och sjukanmälde mig till Försäkringskassan. Sen ringde jag gastroskopikliniken som bokade in första lediga tid de hade, tisdagen 16/5. Det var bara att försöka stå ut.

Jag ville helst slippa äta, för det var så jobbigt. Det kändes som jag hela tiden tänkte på ”vad kan jag få i mig?”, ”jag vill inte äta!”, ”måste få något i mig för det gör så ont!”, ”aj, så ont det gör när jag försöker!” osv… Jag ville helst sova för att slippa tänka & känna. Men då vaknade jag av att jag inte kunde ligga si eller så, eller av att jag behövde äta. Jag försökte slippa tänka på det med att titta på olika serier (tack Netflix & HBO & andra streamingtjänster!).

Måndagen ringde jag vårdcentralen igen, eftersom jag ju skulle ringa om jag ”fortfarande tyckte att jag behövde vara sjukskriven”. Det tyckte jag. Jag fick en telefontid med min läkare kommande morgon, samma dag som gastroskopin var inbokad. Han ringde kl 8 och undrade vad jag ville. Jag sa att jag behövde hjälp med att bli sjukskriven. ”Man blir inte sjukskriven för buksmärtor” sa han. Då bröt jag ihop. Vad trodde han!? Att man mår toppenbra och har hur mycket energi som helst när man inte kunnat äta eller sova på evigheter. ”Då får du ju gå till akuten”, sa han. Jag kan ju inte gå till akuten för att bli sjukskriven. Till akuten går man när det är akut. Jag hade ju varit i indirekt telefonkontakt flera gånger sen jag träffade honom ett par veckor tidigare. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vet inte riktigt vad jag sa eller vad som hände, men han sjukskrev mig i 6 dagar, till söndagen. Jag är inte precis någon som vill slippa undan mitt arbete. Jag får ingen ersättning i princip från FK. Upprörd var jag.

Kl 13.15 skulle vi vara på Ellenbogen för att få lugnande innan gastroskpin (som skulle göras genom näsan) kl 14.00. Jag kände inte av den där lugnande så mycket, men tänkte att det går nog. Jag hade min älskade man med mig som stöd. Jag har nämligen gjort en gastroskopi för ca 6,5 år sen och tänkte då att det skulle gå bra, det skulle inte vara trevligt, men jag är bra på att andas, fokusera & slappna av. Dessutom tycker jag det är intressant att se på skärmen. Men HERREGUD så hemskt det var, jag fick total panik! Efteråt kände jag mig som våldtagen inombords. Så därför var jag ganska nervös inför denna gång. Visst, jag slapp att klökas eftersom de gick genom näsan, men jag fick samma panik och ONT gjorde det när de var vid mitt problemområde. Jag såg (trots min panik) på skärmen att det inte såg så bra ut nere i min strupe.

”Misstänkt tumör”

De sa direkt efteråt att det såg ut om en ”misstänkt tumör”, så de skulle se till att remiss skickades direkt till kirurgen i Lund, som skulle komma att ta prover, göra ÄNNU EN gastroskopi (why, oh why?) och en CT. Ok…!?!? Chock!

Vi gick som i trans eller något till bilen. Träffade på en av våra gamla härliga grannar och vi var nog lite disträ. Vi skulle ända hämta mitt sjukskrivningspapper på vårdcentralen, så vi tog oss dit. Väl där blev jag ledsen och frågade om det fanns någon att prata med, för vi hade fått ett dåligt besked. Visst, sitt ner så kommer en sköterska strax. Inom 5 min kom min läkare och hämtade oss. Han sa att han redan hade pratat med gastroskopiläkaren och ringt till kirurgen i Lund. ”Detta är allvarligt och detta kommer gå snabbt. Och förlåt om jag var lite hård i telefonen, jag visste ju inte.” Så sa han. Så man får bete sig hur som helst annars. Ja ja. Och så sa han att kirurgen också ville göra gastroskopi för att ha sett det själva innan eventuell operation. Ok då.

Inget är som väntans tider

Denna chock. Overklighetskänsla. Har jag levt mig väl mycket in i en film nu eller? Mycket tankar och känslor susade genom huvudet. Dagen efter var sååå jobbig. Jag hade en tid hos min fantastiska osteopat mitt på dagen. Sen cyklade jag Malmö runt nästan. I t-shirt! Första varma dagen i år. Till biblioteket för att låna boken ”Anticancer”. Till Saluhallen, som jag inte hade varit i ännu. Men det var ju bara en massa mat och jag hade ont, och kaffe kan jag inte dricka. Hade inte ro att vara kvar där, trots att det är väldigt fint och mysigt. Hamnade till slut på bästa ”In the Pink” som min vän & fd kollega har öppnat. Fantastiskt ställe! Pratade med henne om ”limbon” jag befann mig i. Satte mig med en smarrig ”Wrestling White” utanför och njöt av det sköna vädret. Försökte i alla fall njuta. Ville bara att telefonen skulle ringa, så jag skulle få en tid i Lund. I mitt huvud var den ”misstänkt tumören” såklart benign, dvs godartad.

Wrestling White. En av In the Pinks smarriga smoothies.

Dagen efter (torsdagen) var jag helt mentalt slut. Orkade inte göra någonting. Kom på att jag måste kolla så att vårdcentralen inte sjabblat med att skicka remiss till kirurgen, så som det tagit tid med gastroskopin. Precis när jag tog luren för att ringa dem, så ringde ”Okänt” nummer. Det var en fantastisk kontaktsjuksköterska som fick mig att känna mig så trygg, lugn & hörd! Underbar! Hon blev ledsen och arg över att jag kämpat så länge utan att någon riktigt lyssnat på mig. Och de skulle självklart hjälpa mig med sjukskrivning. Hon, och hennes kollegor, kommer vara med mig hela vägen. Jag kan ringa när jag vill mellan 9-12 på vardagar, andra tider kan jag skriva meddelande på ”Mina sidor” på 1177.se, så svarar/hör de av sig snarast möjligt. Jag skulle gärna ta prover så fort som möjligt och dagen efter skulle jag komma och göra den där hemska gastroskopin. Dock skulle jag få ordentligt lugnande eller bli lätt sövd.

Ringde Vårdcentralen som sa att deras ”provbuss” gått för dagen, men det kunde ligga i kylen till dagen efter. Tänkte att det var ju onödigt. Så en underbar väninna kom & hämtade mig, så körde vi till Lund i stället. Tänkte att det var ju bättre om proverna togs där de skulle användas sen. Precis när vi parkerade ringde min kontaktsjuksköterska, så jag sa att vi precis parkerat utanför Blocket. ”Men då kommer jag ner och möter er på labbet, så får vi ses och de får veta direkt vilka prover som ska tas.” Underbar! Labbet hade stängt så vi gick upp till hennes rum och tog proverna istället, och jag fick träffa en annan av kontaktsjuksköterskorna också.

Ännu en läskig gastroskopi

Fredag 19/5. Eftersom man måste fasta, varken äta eller dricka, 6 timmar innan gastroskopi, så ställde jag för säkerhets skull klockan på lite innan 4, så jag skulle hinna få i mig smoothie innan 5.30. Sen kunde jag verkligen inte somna om. Det var dels varmt och ljust. Men sen var jag lite orolig också så klart. Men det gick bra. Jag pratar ganska mycket när jag blir nervös. Min älskade man, Patrik, var fascinerad efteråt över hur mycket jag kan säga och hur jag kan komma på allt som bara bubblar ur mig. Sen sövde de mig. Så blev jag tyst. 😉 Efteråt skulle jag må bra, men det gjorde jag inte. Mådde illa, var frusen och kände mig allmänt skum. De hade visst fått ge mig lite adrenalin under undersökningen för det hade börjat blöda lite mer när de tog prov på ett ställe. Så jag hade nog en reaktion på adrenalinet. Dietisten Nilla kom in medan jag mådde konstigt. Jag hade skrivit ut innehållsförteckning på de saker jag har i min smoothie. Dagen innan hade de skickat med mig ett par av sina ”näringsdrycker”. Intressant är att det inte stod någon innehållsförteckning på dem!!! Det stod endast kcal/ ml samt energiprocent. Googlade och såg att det var mycket maltodextrin, dvs druvsocker i dem. Jag tror ju inte alls att det är bra att få i sig en massa socker, och speciellt inte när man har cancer, då det är konstaterat att cancerceller göds av socker. Då är sjukvårdens tanke att om man inte får i sig så mycket alls, så är det bättre med mycket energi. Då tycker jag att det finns bättre energi att få i sig och inte ”falsk energi” som socker är. Det är ju inte näring. Dietisten skulle titta på det jag har i min smoothie och höra av sig nästa vecka.

Sen fick vi träffa ”min” kontaktsjuksköterska Annika igen och kirurgen som gjort gastroskpoin. Han sa att vi skulle ställa in oss på cancer, malign, dvs elakartad, sådan. Ok. Skit också. Han sa att de inte säger något som de inte är säkra på, och med hans erfarenhet, så ser det ut så. Han ville inte spekulera något i prognos eller behandling utan att ha fått alla provsvar samt bilder från CT. Fick tid för CT på måndag. Sen skulle läkarna ha en konferens, förhoppningsvis kommande fredag (min födelsedag), för att bestämma behandlingsplan. Om de inte kände att fler undersökningar behövde göras, så kunde jag få min behandlingsplan därefter. Ok, nu väntade en jobbig vecka.

Under helgen fick jag så ont så jag var på väg att åka in till akuten på lördagsnatten. Jag har glömt att säga att det ENDA som lindrar lite, och som varit min bäste vän hela vägen, det är min spikmatta. Känns som jag borde vara konstant prickig på ryggen eftersom jag ligger på den 4-8 ggr/ dygn, många gånger somnar jag någon timme på den. Så nästan hela den natten låg jag på den varvat med att jag gick fram & tillbaka och stod & vaggade i köket. Så ONT hade jag! Och jag lyckades inte få i mig någonting! Då var jag ganska ynklig. Men på något sätt överlevde jag helgen. Kommer inte ihåg så mycket av den just nu.

CT

Måndag och dags för CT. Vi skulle vara där 9.30. Fick en infart i armen och 1 liter vätska med kontrastmedel som jag skulle få i mig på en timme. Puh.

Jag hade blandat ihop det med magnetröntgen, som ju tar tid & låter så mycket. Här kunde jag ha kläder (utan metall) på mig och det gick snabbt. I infarten skickade de in kontrastvätska i blodet också. De sa att jag skulle bli väldigt varm i ca en halv minut och att det kunde kännas som jag kissade på mig, men det skulle jag inte oroa mig för, för det gjorde man inte. Ja, så MÄRKLIGT det kändes. Det gick jättesnabbt, så var jag het ut i fingerspetsarna och det kändes som jag kissat på mig. Mycket skum känsla. Som sen försvann lika snabbt som den kom nästan. Så var det klart. Egentligen. Men jag började hosta och det kittlade väldigt i halsen, och jag blev hes. Så de började titta efter utslag och höll kvar mig om jag fått en allvarlig allergisk reaktion. Fick ha kvar infarten och sitta ut och vänta ett tag till medan de hade mig under uppsikt.

Vi skulle träffa ”min” kontaktsjuksköterska Annika efter CTn. Och när vi inte dök upp, så kom hon och undrade hur det gick. Eftersom det precis då lugnade sig med hostan, så tog hon oss med sig. Vi fick lite mer information, ett häfte, och vi fick träffa en kurator. Annika skulle ringa dagen efter och säga när läkarkonferensen skulle bli, vilket vi hoppades skulle bli på fredagen, trots att det var min födelsedag.

Vi fick följa med kuratorn och prata en stund. Pratade en del om hur vi skulle prata med vår älskade son, som är 8 år. Det känns ju otroligt jobbigt att ha det samtalet. Hon var väldigt bra, och vi fick med oss en folder om hur man pratar med barn om cancer. Den var faktiskt ganska bra. Så vi bestämde att vi skulle prata med honom den kvällen. Tungt. Jag hade redan mailat och berättat läget lite dag för dag till hans klassföreståndare. Sonen visste ju att jag haft ont & problem länge, och han visste att vi var på olika undersökningar och att vi väntade på svar. Och såklart var han orolig. Det var ett väldigt jobbigt, men ändå ok samtal. Vi hade en bra kväll. Och han var ok dagen efter när vi skulle till skolan. Jag hade meddelat att han visste nu. Direkt på morgonen hade han gått och berättat för sin lärare om att mamma är sjuk och har cancer. Sen hade det varit en lite halvjobbig dag, där de tittat på en film som just det avsnittet handlade om sjukhus. Då fick han gå ut & ta lite luft. Sen hade det spritt sig lite på skolan också. så när jag kom för att hämta honom på eftermiddagen kom en klasskompis fram och frågade ”Har du cancer?”. Ja, sa jag. Då undrade hon vilken sort och jag svarade att den satt vid magen & matstrupen. Ok, sa hon och gick. Det var det.

Sen ville han vara nära mig på kvällen och morgonen efter blev han jätteledsen när han skulle till skolan, så vi var hemma tillsammans och bara var nära på förmiddagen. Lite senare kände han att han ville till skolan, så då gick vi dit, och det gick bra.

Under tisdagen ringde dietisten, som sa att innehållet i mina smoothies var mycket bra bara jag tog i lite mer av mitt proteinpulver i dem. Senare på eftermiddagen ringde Annika (”min” kontaktsjuksköterska) och meddelade att CT-bilderna var klara och godkända, så det blev läkarkonferens på fredag kl 9 och vi skulle vara där lite innan 10. Vi kunde få sitta och vänta lite eventuellt.

Mer väntan och berätta för nära & kära

Nu var det ”bara” att vänta tålmodigt till fredagen. Med viss bävan, för vi visste ju inte om CTn skulle visa att det var ett större område än det de sett på gastroskopin. Jag har ju trots allt haft ont vid gallan från början och så har det liksom flyttat sig åt vänster och upp. Och den här ständiga smärtan runt om hela. Och när jag går känns det konstigt inuti, men det kan ju vara som det är spänt i muskler och ligament också. Många tankar, mycket smärta och lite mat.

Att berätta för nära & kära är nästan det jobbigaste. Det finns inget bra sätt, ingen bra eller rätt tidpunkt. Det är bara att säga det. Jag är ganska ok mesta delen av tiden, men just när jag ska berätta för någon, då blir det extremt jobbigt. Bara jag slår numret så är det jobbigt och det knyter sig i strupen. Alla hör direkt att det är något som är fel, för jag får liksom inte fram något. ”Har det hänt något?” Ja, snyftar jag fram, jag har fått cancer, i magen, vid magmunnen & matstrupen. Sen är det jobbigt en liten stund & sen kan jag berätta om vad som hänt på mer ”sansat” sätt. Nu har jag berättat för så många och så många gånger, så just nu känner jag mig nästan avtrubbad. Jag blir inte speciellt berörd. Märkligt. Är jag i ett förnekelsestadie eller är det just att jag berättat det så många gånger nu? Jag vet inte. Det jag vet är att jag tar dag för dag. Mer kan jag inte göra.

Jag har valt att vara öppen och berätta för ”alla”. Det känns rätt för mig. Jag känner att jag behöver få ihop mitt nätverk, för vi kommer att behöva mycket hjälp & stöd framöver. Det är så jag känner är bäst & rätt för just mig. Jag mår bra av att prata om det. Jag mår inte bra av hysch hysch. Men jag vill verkligen poängtera att det finns inget rätt eller fel angående detta. Alla måste få göra på sitt sätt, för att man själv ska må sitt bästa i denna overkliga och otroligt jobbiga situation.

”Domedag” och födelsedag – samma dag

Fredagen 26/5 var en bisarr dag. Min födelsedag, då fina & glada födelsedagshälsningar vällde in på Facebook. Och ”domedagen”, då vi skulle få veta… fanns det en spridning, var hela jag fylld av cancer, fanns det ens något att göra, VAD ville de göra & när? En bisarr dag.

Vi skulle ju vara där lite innan 10, vi var där kvart i. Vi kunde ju få vänta lite hade de sagt. Det satt andra i väntrummet. Vi väntade, och väntade, och väntade. Sen förstod vi att ett annat par, som var där redan när vi kom, också väntade på besked efter läkarnas konferens. Ok. Plötsligt kom ”min” kontaktsjuksköterska, men hon hämtade det andra paret! Hon är ju min! …tänkte jag, fast jag mycket väl förstår att hon har många fler patienter. Men så kändes det just då. Och då insåg vi att det ju kommer ta en stund för dem att prata, vilket innebar mer väntan för oss. Det kom ett annat par till väntrummet. Detta väntrum är samma för om man ska på gastroskopier mm. Men det visade sig att de var där av samma anledning som oss. Och plötsligt kom en läkare och hämtade dem FÖRE oss! Då tänkte jag att det är kört! De tar det allvarligaste och svåraste fallet sist, för det kommer ta längst tid. Då dippade jag rejält. Allt medan jag febrilt läste gratulationer på Facebook för att fördriva tankarna. ”Hoppas du har en underbar dag!” Det hade jag så mycket hellre haft än det helvetet det var att sitta där och tro att jag skulle få min dödsdom. Nu blev det ganska jobbigt att skriva detta, för jag har inte riktigt tänkt på den stunden så mycket sen, och inte riktigt insett vilken dödsdångest jag hade där och då. Jag vill ju LEVA! Jag vill vara mamma till min son! Fru till min man! Dotter till mina föräldrar! Syster till min syster! Moster till min systerdotter! Vän till mina vänner! Känns knäppt också att lära känna nya fina grannar, och så snabbt i vän-/ bekantskapen berätta om att jag har cancer. Men jag vill berätta, för det är bättre att de som bor närmast vet och förstår vår situation.

JAG VILL LEVA!

Besked

I alla fall, efter 1,5 timmar hämtade kirurgen som vi träffat förra fredagen oss. Inte ”min” kontaktsjuksköterska. Han hade varit tvungen att gå och operera, därför hade vi fått vänta. Det hade inget med typen av besked vi skulle få att göra. En av de andra kontaktsjuksköterskorna fick följa med in på vårt möte. Han sa att han hade goda nyheter. Det visade ingen spridning. Jag var nog så inställd på att det skulle bli ett riktigt dåligt besked, så jag kände mig arg på honom.

Han sa att det fanns några lymfkörtlar precis utanför området, men de var mindre än 1 cm vilket var bra. De brukade vara större om det var cancer i dem. Men det får man se när man tar bort dem, och analysera då.

Det är bra att jag är ung och stark, för då kan de gå in extra tufft. Och det kommer bli väldigt tufft sa han. De vill först ge mig cellgift i 8 veckor. Onkologen är den som vet om det ska göras intravenöst eller oralt. Sen väntar man i 6-8 veckor innan man opererar. Det är en väldigt tuff operation som tar en hel dag. De går in på höger sida av bröstkorgen och bänder upp revbenen, ofta bryter man något/ några revben (kul!). Sen går man in med antingen titthål eller stort hål i magen också. Det blir MINST 9 dygn på sjukhuset varav de första 2 på intensiven. Sen är det återhämtning ett antal veckor (kommer inte ihåg om han sa antal), och sen vill de ge mig cellgift i 8 veckor till!!! Herrejisses! I mitt huvud skulle operation ske inom några veckor. Nu blir operation först i höst! Och hela behandlingen kommer ju nästan att pågå resten av detta året!!! Jättearg kände jag mig för detta!

Han ritade på en bild var cancern sitter på mig, den sitter liksom under och runt övre magmunnen och upp lite i matstrupen. Ritade hur han hoppades att de skulle kunna skära och hur de behöver göra om de inte lyckas krympa den så som de önskar. För de måste ta bort cancern med en marginal. Så eventuellt behöver de ta typ halva magsäcken och halva matstrupen. Och sen får man rekonstruera nytt genom att liksom dra upp magsäcken och göra matstrupe av den också. Känns ju väldigt okul. Kände mig arg över det också. Om den inte krymps, så måste de ta hela magsäcken och mer av strupen. Då får man använda en bit tarm (kommer inte ihåg om det var tolvfingertarmen) och skapa en magsäck och matstrupe av den. Då kände jag mig ännu mer arg! Hur sjutton ska min matsmältning bli i framtiden!?!? Han sa också att det första året efter operationen blir tufft. No kidding! Tankarna snurrar! Han sa att de gör denna operationen varje vecka, och folk mår bra sen. Visst, tänkte jag! Hur ska det bli med näringsupptag? Jobbigt jobbigt!

Jag frågade vad för cancer jag har? Jaha, läser du på nätet eller? sa han då. Det spelar väl ingen roll och det är väl inget konstigt att jag undrar vad jag har för cancer? Det heter adenocarcinom och kallas kardiacancer/ cardiacancer. Siewert typ III.

Jag frågade vad jag kan göra för att förbereda mig på bästa sätt. Jag måste fokusera på att få i mig mat, jag får inte gå ner i vikt. Helst protein. Gärna röra på mig på ett sätt som funkar. Jag kan cykla, men inte gå, för av fotstegen gör det ont.

Biverkningar av cellgifter är väldigt väldigt olika från person till person. Så det är ingen som kan veta hur jag kommer att må. Jag kommer bli trött. Det var det enda som verkade gälla för alla.

Och än en gång sa han att det kommer bli väldigt tufft!

Jag tror det var ungefär det han sa. Kan hända att min man kommer ihåg mer. Sen gick vi och pratade lite med kontaktsjuksköterskan. Fick mer info, en pärm med info om hela förloppet. Om inför operation, om sjukhusvistelse osv. Jag har inte tittat så noga på det ännu. Jag kände att det nog var läge att boka tid hos kuratorn. Jag har sagt till mina närmsta att de måste prata med någon så de orkar, men har inte tänkt på mig själv. Känner mig ok, men det är bäst att boka en tid. Så det har jag gjort, på tisdag.

Efteråt var det en märklig känsla. Jag kände mig fortfarande märkligt arg & irriterad & glad. Min man var väldigt lättad & glad. Vi bestämde oss för att köra till Malmö och smälta det hela över en födelsedagslunch på bästa ”In the Pink”. Det var ju fantastiskt väder! Patrik tog ITP Burger som han slukade för den var så god! Jag tog veckans soppa, en morotssoppa! Så GOD! Och det var det första jag ätit på EVIGHETER som inte gjort ont, och jag åt upp ALLT! WOW!!! Fantastiskt! Ska gå dit i alla fall 1 gång / vecka så länge jag orkar tänker jag. Det är ju bra, nyttig och väldigt god mat! Har du inte varit där, så måste du ta dig dit!

Födelsedagslunch på In the Pink.

Så nu väntar vi på att få en kallelse till onkologen. Vet inte om kallelsen ska komma i nästa vecka eller om de menade att vi ska dit i nästa vecka. Återstår att se. Och om jag kommer ihåg rätt, så vill de påbörja behandlingen veckan efter jag träffat onkologen.

En dag i taget

Så nu är det väntan igen. Och vi tar en dag i taget. Njuter av solen & sommarvärmen. Vardagen rullar ju på ändå. Men det känns verkligen som det gått en hel månad sen vi var på den första gastroskopin förra tisdagen, bara 1,5 veckor sen! Det känns som det gått MINST 1 månad sen dess.

Ja, det här är hela bakgrunden, historiken och situationen i vårt liv just nu. Eftersom jag känt att det inte funkar att ringa runt till alla och rapportera, så behöver jag ett annat sätt att förmedla vad som händer. Då tänkte jag på en blogg. Dessutom är det ett bra sätt för mig att bearbeta och processa, jag gillar att skriva. Så här är min blogg om hur jag går MIN väg från cancer till frisk. Ge mig min energi tillbaka!

Om du orkat läsa allt i detta första mastodontinlägg, så är jag imponerad och väldigt tacksam! Jag lovar att kommande inlägg inte kommer bli lika långa. 🙂

TACK, kram & ta hand om dig! <3

/ellinor

48 reaktioner på ”Livet tar sig oanade vägar

  1. Älskade vän…❤️ Du är fantastisk, stark och kommer att fixa detta!! Och som jag sa till dig när du ringde och var ledsen när du fått beskedet så finns jag här för dig vad du än behöver!! Love you!!?

  2. Känns så overkligt att läsa det!!…känner mej helt avtrubbad, precis som alla känslor suddats ut! Tror jag gråtit så mycket de senaste dagarna, så alla tårar tagit slut??…men är oändligt lättad över att cancern inte har spridit sig?
    Vi alla kommer vara med och hjälpa dej kämpa hela vägen tills du är frisk igen!!❤️?
    Älskade syster du är en fighter, så det här kommer du fixa!!???❤️

  3. Men fina älskade du. Usch vad jag lider med dig. Väldigt fint skrivet. Och jag kommer fortsätta läsa dina inlägg även om dom blir lika långa varje gång. Om jag kan göra något eller bara lyssna om du vill prata så gör jag det. Kram och var rädd om dig ❤

  4. Bra och beskrivande text. Inget mastodontinlägg utan gripande och sorglig berättelse om livet och fyllt av hopp!
    Styrka och kärlek skickar jag till dig.
    Kram Katarina

  5. Älskade fina Ellinor, vi tänker på dig och vi finns för dig om du behöver och vill ha vårt stöd. Du har en tuff tid framför dig, men en stund i taget så kommer du att ta dig genom behandlingen och med dina fantastiska kunskaper om näringslära och kroppens självläkningsförmåga kommer du att kunna hjälpa din kropp att klara resan.
    Kramar & styrka i massor
    Ingela & Kicki i Arlöv

  6. Kära Ellinor. Ett så tråkigt besked. Med din positiva livssyn kommer du att klara detta. Det låter klokt att inte ge näring åt cancercellerna, håll dig till det. Tack för att du delar med dig. Du skriver så bra. Tänker på dig. Styrka och kärlek. Kram Towa ? ??

  7. Fina, goa och snälla Ellinor!
    Inget kul du har framför dig…
    Overkligt, hemskt och jobbigt.
    Är så ledsen för er skull men som jag känner dig kommer du klara detta fint tillsammans med din fina familj!!!
    Jag tänker på er och skickar lite positiv energi till dig!
    Bara ring om det är något!
    Stora KRAMAR❤️

  8. Tack för att du delar så frikostigt och känns så bra att veta vad som händer och vad du går igenom. Skönt att det inte spridit sig.
    Lunchar gärna med dig på In the pink. Du vet var jag finns hjärtat. Låt dig omhändertas precis så mycket som du önskar. Jag finns här.
    Gråta. Berätta. Hålla spacet. Skratta.
    You are amazing och det finns en mening med allt. Vi tar oss igenom detta tillsammans.
    Stor varm kram ❤ Jenny

  9. Kära, fina o alltid så glada Ellinor! Är i chock efter att ha läst vad du skrivit o kan inte sluta gråta. All styrka till dig o din familj. Har tänkt så mkt på er o på att jag borde hört av mig för länge, länge sedan men har sedan en tid tillbaka själv ”gått in i väggen”, är sjukskriven o är under utredning för ”vet inte vad”. Vill o orkar du träffas ngn dag i ert nya hus eller ute på landet i vårt så hör gärna av dig. Vi kanske inte kan dricka kaffe men kanske vi kan ses över en smoothie. Saknar våra dagliga korta möten vid trappan. De varmaste morsdagskramar till dig!

  10. Finner inte de ord jag skulle vilja finna just nu Ellinor. Du lyssnade på mig när vården inte gjorde det, du hjälpte mig in på den väg jag går nu. Jag ska tänka på dig och skicka positiv energi så mycket jag kan.
    Varma kramar❤️
    Camilla

  11. Hej !
    Det gör ont i mig att höra att du blivit drabbad. ”Jävla cancer” men nu ska jag berätta något positivt. Hyr en lägenhet av ett par där han 73 år drabbades av samma som dig nästan samma tid som dig oxå, men förra året. Klaus som han heter gick igenom hela proceduren som du nu kommer att gå igenom förra sommaren och opererades i början på september. I mars i år började han spela golf igen. Och jag önskar och tror av hela mitt hjärta att det kommer att gå lika bra för dig.
    Massor av styrke ❤️ Skickar jag till dig. Mia

  12. Fina, fina Elli❤️!
    Du kommer att fixa detta, du e stark och har fantastisk kunskap om hälsa!!! Se det som en erfarenhet att senare få chansen att hjälpa andra i liknande situation som detta jobbiga du kommer att få gå igenom. Försöker tänka att vi får vad vi klarar och sen kan vi dela med oss av erfarenhet och lärdom.
    Många kramar till dig och din familj❤️❤️❤️

  13. Ellinor! Vilket otroligt tungt besked och vilken jobbig resa bara för att få svar på vad som gjort ont så länge! Det är orättvist och slumpmässigt grymt. Men du är stark i grunden och vi är många som finns här om orken eller optimismen tillfälligt sviker eller du bara behöver prata av dig.

  14. Fina Ellinor! Vilken jäkla skit! Men du skriver så himla bra om allt det jobbiga, hoppas att det hjälper dig i din resa att få skriva av dig. Varma varma kramar Jessika?

  15. Fina, fina fantastiska Elli. ❤️ Vad säger man? Förutom att mitt hjärta gör ont nu och tiden stannade runt mig. Tack för att du berättar. Det är nog viktigt. Jag blev så glad när jag såg dig sjunga häromdagen på sociala medier. Tänkte på vilken cool och vacker kvinna du är. Och glad. Det kommer att ta dig långt. Sköt om dig och familjen. Hoppas att vi ses snart. Då ska jag krama dig. ❤️

  16. Fina sprudlande Ellinor! Så mycket skit livet ska bjuda på. Fy fan! Säg till om vi kan hjälpa er eller bara komma förbi och krama er. Vi tänker på er ♥️♥️♥️

  17. Älskade Ellinor. Har inga ord. Ingen ska behöva gå igenom det du går igenom nu. Kan inger annat säga än att jag är djupt imponerad av din ärlighet och styrka. Ditt tänk och levnadssätt ger dig ett sådant försprång. Jag älskar att du säger din väg från cancer till frisk. För det är det enda alternativet. Kärlek och styrka till dig och din familj.❤️❤️❤️❤️

  18. Mi querida niña, te quiero tanto… <3 por eso me duele saber por lo que has pasado y estás pasando. Todos te vamos a mandar la energía que necesitas y cuando quieras más sólamente pídela! Descansa y espero que podamos hablar pronto un día de estos. De momento te mando un enorme abrazo y muchos besitos!!!

  19. Kära fina Ellinore. Vi har inte träffats fysiskt på ett tag men kunnat följa varandra ändå via fb. Det är med sorg i hjärtat jag läser din blogg men jag vet att du kommer att fixa detta. Jag finns här bara gör av dig om du vill ha tips från yogans läkande vetenskap. Finns hör närsomhelst med kärlek till dig och din familj

  20. Finaste Elli! Så tungt att läsa, men så imponerande stark du är och så mycket energi du kan förmedla i denna svåra situation. Ingen är som du!! Du kommer med din ilska, energi och fantastiska förmåga kämpa i detta som ingen annan, med hjälp av dina nära. Men glöm inte hitta och be om stöd att vara svag och liten ibland också, när du behöver det. Jag älskar dig! You rock!!!! Den jvla sjukdomen ska inte vinna!!! Det ska du.

  21. Underbara fina Ellinor! Vi har inte träffats på länge, men har man en gång träffat dig, glömmer man dig aldrig. Du är så klok och har givit så mycket av din energi till andra. När jag tänker på dig tänker jag på skratt, glädje och goda råd. Jag är så oerhört ledsen för det du nu måste genomlida och sänder dig massor av styrkekramar. Du ska klara detta! Vill du prata finns jag här. Min familj har mycket erfarenhet av sjukdomen. Kärlek och styrka till dig och din familj!

  22. Kjære Elli.
    Syntes du er utrolig sterk som forteller dette gjennom en blogg. Kjempe flott skrevet! Du er sterk! Dette skal du klare og det skal gå bra! Jeg tenker på deg og dine og sender deg varme tanker og håp.❤️❤️❤️

  23. Fina Ellinor! Ledsen för din skull om allt du behövt gå igenom och att du fått cancer. Jag tror som så många andra att du om någon kommer att fixa det här, även om det blir tufft. jag kommer be lite extra för dig, för det är bästa sättet jag kan försöka hjälpa på distans. Kramar och kärlek till dig och din familj!❤️??

  24. Finaste bästa Ellinor, tack för att du skriver på bloggen. Det känns bra att veta vad som händer och hur du mår. Ta en dag i taget och ta hand om dig på bästa sätt för dig. När du behöver hjälp eller behöver gråta, skratta, prata eller bara vara, så finns jag där när du vill. ???

  25. Kära Ellinor!
    Det var med stor bedrövelse vi mottog beskedet om vad du drabbats av. Vi, jag o Leif, hoppas nu på att dina behandlingar inte ska bli alltför jobbiga för dig! Vi tänker också mycket på Patrik och Ruben. Ja, precis som du uttryckte, man vet aldrig vad livet för med sig.
    ❤️❤️❤️ KRAMAR
    Inger o Leif

  26. Älskade fina Elli! Tack för att du skriver och delar med dig❤️ Du är så grymt stark ?? Så jag är övertygad om att du klarar detta elegalant!!! Finns här för dig om du vill kramas, skratta eller gråta❤️ You go girl!!! ??❤️

    Största längsta varmaste kramarna
    Charlotte

  27. Klockan är nu 4.50 på morgonen, det är bara jag, en av katterna och koltrasten som är vakna. Vet inte om jag är riktigt vaken, känns som om jag sitter i en dimma med tystnaden runt om och känslor som svämmar över.
    Administrationen är lättare att göra på natten -då ingen mer än katten är vaken- radion spelar lite musik i bakgrunden, solen går upp och fler fåglar börjar kvittra…
    Att läsa din blogg Elli gör mig klarvaken, sitter stilla i stolen och börjar förstå vilken smärta du gått med under lång tid.
    Beklagar av djupet av mitt hjärta att du har fått cancer, att du får kunskap om denna hemska sjukdom som patient.
    Du är stark och glad och detta kommer att göra dig unik under resan som just nu startat, resan i att bli frisk igen.
    Jag är bara ett tfn-samtal bort, ring när du vill, ring när du inte vill men kanske behöver…ring om du vill.
    Din blogg är bra, har lärt mig mycket i natt när jag läste, mycket som jag nog hoppades på att slippa lära mig. Cancer är skrämmande för de flesta av oss, du ger oss en inblick, en förståelse i det hemska att känna smärta men inte veta eller förstå vad som orsakar smärtan.

    Nu vet du och vi andra vad orsaken är och resan mot friskheten har börjat, vi hänger på, du är inte ensam <3

  28. Elli – min älskade vän. Även om vi inte ses på åravis känns du nära mig. Sänder några ord ur A Course In Miracles ” You are the light of the world. God has built His plan for the salvation of His Son on you”.
    KÄRLEK TILL DIG! Kram Carin

Kommentera